Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C 7° )
icke alltid Var sä lätt att upptäcka dem. Ofta
utgöra de fosterländska orden endast bindnings-medel
för en otalig mängd utländska. Men ban är icke nöjd
med vanliga, ur främmande mundarter lånade ord,
hvilka likväl ha sina fulla motsvarigheter i vårt
egna tungomål, såsom origirtj approchementj soin,
chofjfuant, eloignera, appuyera, assurera m. ra.; alla
språk sammantagna skulle ej erbjudit honom nog
tillgång, för att uttrycka hans hårdragna finheter. Han
uppväcker jemväl de döda språken, samt bildar och
uppfostrar dem efter döden. Bland sådana ord är t. ex.
subsumibel lätt att förstå; men värre är det med
æquivocitet. Då man känner ordet tequivocus,
hvilket, ehuru icke ofta brukadt i Latinen, dock, r.är
det brukas, bemärker tvetydig, skulle man frestas
att öfversatta æquivocitet med tvetydighet; men hos
Biberg svarar det tvertom mot vårt liktydighet (se
p. 9). Siu ordfabrikation utsträcker han eljest icke
blott till det utländska lefvande och döda, såsom du
ban bildar unik, dolos, equivalencc m. m.; Svenskan
blir lika mycket gynnad. Ansigt förskrifver sig från
Tyskan, och kan derföre med dess tillhjelp förstås.
Men motrattlig kan näppeligen annorlunda, än genom
studium af Biberg, begripas. Ibland vilseför honom
alldeles hans ifriga produktionsbegär; såsom när han
för måste uppsöker ett okändt infinitivum, benämdt
masta,- eller då han gör ordet passeligliet såsom
sub-stantif från verbum passa, ehuru det naturligtvis
måste närmast härledas från adjektivet passelig eller
passlig, hvilket, som hvar infödd Svensk vet,
betyder medelmåttig, klen, dålig, hvarföre Lindfors
öfversätter det med mediocris. I likstämmighet
härmed skulle t. ex. verklighet icke komma ai
verklig, och således betyda dels tillvarelse, dels det
konkreta af ett varande; utan det skulle beteckna
egenskapen att verka. Det är i sanning förundransvärdt,
att en man, hvilken så ofta och så strängt använde
begreppet historisk continuitet, ej burit minsta
aktning för språkets historiska utbildning. Utgifvaren
skulle derföre mycket tjent den i Bibergs hemligheter
oinvigde läsaren, om han författat ett glossariura
öfver sådana godtyckligt bildade ord, hvilka icke
förekomma hos andra skriftställare, och icke
kunna genom språkets analogi fattas.
Det vore hårdt och möjligen orättvist att säga, det
denna i egentlig mening barbariska skrifart
sannolikast härledde sig från lärdt koketteri; ehuru, såsom
det anmärktes mot den Cyniske filosofen, fåfängan
kan framlysa genom sjelfva hålen i manteln.
Fast-hellre bör förhållandets möjlighet hemtas derifrån,
att författaren, under bemödandet att i oändlighet
spetsa tanken och uttrycket, tog fatt i det, han först
öfverkom; utan att eftersinna, huru det för andra
skulle ta lag. Anmärkningen skulle törhända ej här
blifvit gjord, om man icke ägde skäl att befara, det
unga man, ledde af en loflig beundran för den
utmärkte tänkarens stora och obestridliga företräden,
anse hans bristfälligheter med lika förtjusta ögon.
Förtjensterna af hans stil äro nästan lika stora,
som felen. Utom det i allmänhet träffande och
ad-æquata i uttrycket, som städse charakteriserar hans
språk, är detta — åtminstone i de skrifter, hvilka
han hunnit fullända för prässen, såsom hans i Svea
införda afhandling om liberalismen, — kärnfullt,
kraftigt, stort, omvexlande, originellt. Det har
ofta ett rythmiskt välljud, som är hänförande, och det
energiska deruti tillegnar sig ofta verkan af det po-
etiskt målande foredragets välde. Hans nyssnämnda
afhandling är verkligen, i sitt slag, ett stylistiskt
mästerverk. Hans vanliga obundna frihet vid.
ordbildning, äfvensom hans tunga tankegång, röjes der
vida mindre, än annorstädes. Detta vittnar om hans
utomordentliga förmåga, äfven i sådana saker; och
man foranledes deraf att beklaga, det han icke
aU-tid beräknat sina skrifter för tryck, och att han
derigenom undandragit sig granskningen från andra, än
några ödmjuka kolleganter.
Upplagan är besvärad af täta tryckfel. I
vetenskapliga verk är sådant af våda. Vid utgifningen af
posthuma verk bör ock den yttersta noggrannhet
användas.
Flora Macarlhy, af Lady Morgan.
Stockholm. 4 Delar. 1827—28.
Innan granskningen af närvarande arbete företages,
blifva några underrättelser om författarinnans
lefnadsöden och föregående litterära verksamhet så
mycket mer lämpliga, som denna hennes roman
derför-utan icke kan ses från en sann dager.
Lady Morgan är född Miss O venson, och
härstammar från Oliver Goldsmith, författaren till the vicar
of IVakefield. Tidigt röjdes bennes anlag och
kärlek för musik, måleri och vitterhet; men fadrens,
obemedlade vilkor nödgade henne, att arbeta
fot-bröd, innan hon hunnit se verlden, förvärfva
kunskaper och stadga sin smak. Hennes första roman
S.-t Clair var cn fattig efterbildning af andra, ocli
vann intet bifall. JVovice of S.-t Doniinick och IViLl
Jrish Girl väckte åter uppseende, och skaffade
henne inträde i högre kretsar. Ehuru protestant,
làga–de bon mycket for sina katholska landsmän (i
Irland), och utgaf Patriotic Sketclies, samt Lay of the
Jrish harp, utgörande text till -Irländska
folkmelodier. Hon bodde en tid hos sina slägtingar, och lär,
såsom Rec. hört berättas, äfven varit guvernant.
Giftes så med Charles Morgan, en läkare, och
hennes hus blef snart en medelpunkt för den fina och
bildade verlden i Dublin. Hon författade Ida, The
Missionary, Odonel, France och Florence Macarthy.
Några af hennes skrifter äro öfversatta på de flesta
Europeiska språk, till och med på Spanska.
Hennes Memoirer öfver Frankrike ha upplefvat 3
editioner i England, 3 i Frankrike och 3 i Amerika.
Hennes yttre är, att döma af porträtter, ingenting
mindre än fördelaktigt, men hon skall vara liflig,
verksam, intagande samt varm för det goda och
rättvisa, och hysa en brinnande afsky för förtrycket.
Säges eljest vara till lynnet ojemn och ofta sluten
för andra. Förmodligen till följd af sina politiska
tänkesätt, blef bon länge ett mål för bittert klander,
ja nästan förföljelse. Konstdomarne, och bland dem
Qvarterly Review, skonade henne på intet vis, helst
i början.
Känslan af yttre lidande tager sig ofta luft i
hennes skrifter, och skadar den poetiska effektep;
såsom i 2:a delen af Ida, hvilken roman eljest är, helst
i första delen, rätt angenäm, ehuru synbarligen
modellerad efter Corinne. I det verk, vi nu ha under
ögonen, ger sig än mer tillkänna, huru tungt hon
bar minnet af ödets och menniskornas gemensamma
oförrätter. Flora är ingen annan än författarinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
