Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
itällare-värde och litterära utmärkelser. Sista
grupperna pä taflan utgjordes af CARL JOHAN och
OSCAR vid den förtjente Statsmannens dödssäng,
Wallin, tillslutuiide det brustna ögat, och Franzén,
förkunnande religionens yttersta löften Öfver den
bortgångnes aska.
Hållningen af Hr B:s tal var öfverhufvud den
okonstlade och flärdlösa, sora man finner i hans
poetiska skrifter, serdeles i Erik XIF. Den är alltid
en förtjenst; men är det än mer i våra dagar, då
både snillet, medelmåttan och fåkunnigheten så ofta
söka öfverbjuda sina krafter, och derigenom icke
sällan vinna Phaetons öde. Vi skulle dock önskat,
att talaren alltid kunnat lossa sig ür de förföriska
gullnäten af det figurliga och tropiska föredraget.
Det medgifves, att vid lorevarande fall åtskilliga
svårigheter inställde sig: att, vid ett mundtligt
re-citerande inför en församling, som önskar och
väntar sig ett vältaligt språk, sädana ord, som t. ex.
Ö/vrr-Krigs-Coniniissarie j Chef for
Fdlt-Post-Con-toret o. s. v., äga föga skqphets-etiekt, och att
saken derföre kunde anses behöfva någon omskrifning
eller
ulstoflering. Men åhörarens grannlaga och
bortskämda öra torde likväl efterhand komma att
vänja sig vid den omedelbara, ulan perilVas
åstadkomna, beskrifningen af ett faetum, onekligen den
enda rätta och naturliga methoden. Franze’ns
Minne af t. ex. Alströmer intygar, att man kan, hvad
angår äfven lägre föremål i det yttre, gå rakt på
saken, utan att falla från sin värdighet. Det
prosaiska i lifvet kan aldrig genom en Svada adlas till
poetiskt. Homerus, Ilerodotus, Shakspeare ha intet
Ini lorat af sånggudinnornas anda, derföre att dc
upptagit lägre bilder, sådana desse äro i sjelfva verket.
Dock vilja vi getna göra Hr v. B. at*
han mindre, ön många sina företiädaie,användt
denna häfdvunna, men derföre icke mindre felaktiga art
af framställning; likasom att ban i sjelfva talet
småningom arbetade sig derur, hvarföre den senare
hälften hade mera lif och natur. — Något, hvarför
man öfven bör hålla vår talare rakning, är, alt icke,
såsom vanligt, ha härledt uppmärksamheten på sig sjelf.
Rhetorerna, allt ifrån Ciceros tid, tyckas ha varit
benägna, btt, lika narcissen, städse spegla sig i sitt
eget Jag, och utbreda sig öfver sin oskicklighet;
ehuru den blefve olycklig, som tog dem på orden.
— Hr v. B:s tal röjde eljest många träffande
omdömen, sköna och rörande tankar, samt pryddes af
lyckliga och väl anbragta bilder, alltid på sitt
ställe, aldrig iiitvingade. Hvad vi bland allt skulle
törhända föredraga , vore taflan af Grefve Wirséns
lynne och sätt att vara. Förf. hade dervid fördelaktigt
anbringat någon förskuggning, hvilken, i stället att
skada det hela, lästhellrc upphöjde de ljusa
partierna, och gjorde det samtliga intrycket djupare, i
samma mån som drt blifvit framkalladt af sanningen.
Interesset vexte mot slutet af detta tal, hvilket
jemväl hade den egenskapen, att knyta sig vackert och
poetiskt. Ett blott a! hörande nekar oss i öfrigt
nöjet af en omständligare redogörelse.
Talaren hade cn vacker och ljudfull stämma;
läsningen var jemn och utan deklamation. H. K. II.
KronPrinsen täcktes öfvervara högtidligheten;
som-lingen af åhörare var i öfrigt lika talrik, som
lysande.
Envoyén v. Brinkman, soin inträdde i Akndemien
den 3 dennes, hade ett, i oratoriskt hänseende,
tacksammare ämne. Biskop Tingsladius var Vetenskaps-
idkare. Muserna voro alla döttrar af Mnemosyne
(minnet); alla ägde de sitt hem på Helikon och
Parnassen; alla drucko de snille och visdom ur Uippo—
krenen och den Kastaliska källan. Vår aflidne
lärde hade dessutom sysselsatt sig med Orientens
vishet och bländande rikdom. Färgerna voro alltså ior
Hr v. Br. rika och yppiga.
Han inledde sitt tal med en utförligare
trosbekännelse i afseende på konst och vitterhet i
allmänhet, på snille, smak, Svenska Akademien, Gustaf III
o. s. v. Det panegyriska häraf fästade ej våra öron.
Vanligheten af sådana saker förtager skadlighetcn,
om icke obehaget deraf. Mera halt hade talarens
utsagda æstheliska grundsatser. Hr v. br. har sitt
litterära tiamn i Tyska Vitterheten; ban har lefvat
och verkat i förening med flera bland Tysklands
utmärktaste litteratörer. Det väckte derföre ingen
förundran , att af honom få erfara till det mesta
Tyska konst-åsigter och ett ofta rosendoftande språk.
Någon liten oegentligbet kunde man emellertid
upptäcka i bemödandet, att försmälta den
transcenden-tala syftningen af de Tyska konst-theorierna med
en alltför sansad æsthetik, och med den underordnade
åsigt af vitterbeten, enligt hvilken denna är, såsom
talaren några gånger yttrade sig, ett "förädlande
nöje." Visserligen kan det sköna förädla sinnet; men
sådant ingår likväl icke i dess vilkor och
bestämning. Oberäknadt denna motsägelse, utmärkte sig
dessa betraktelser öfverhufvud genom rigtiga
anmärkningar och vackra yttryck, ehuru
blomsterspråket törhända kunnat vara mindre anlitadt.
Vi måste skilja denna inledning från det egentliga
Åminnelse-talet, emedan den utgjorde liksom en
fristående afhandling, hvilken ingen direkt gemen-
11 -ip jipJ- — Ju» • c — s*—— .«ütl-;.jjnn of Hen
senare delen var ock en belt annan, och — vi
kunna för vår del tillägga — den, vi mest tyckte om.
Teckningen af Tingstadii lefnad och litterära
bedrifter närmade sig Memoiren. Elogen åter Sr, i
allmänhet taladt, ett litterärt oting. Den tillkom i
Ludvig XV:s flärdfulla tidehvarf, och var blott en
i prosan öfverflyttad tragisk Kolhurn, i den
Franska betydelsen. Såsom barn af en förslappad tid,
hade den samma inre haltlöshet, samma iörhàfning
i tanka och uttryck, som Romerska litteraturen
under silfveråldern senaste period, då veklign
tvran-ner upphöjdes till Gudar. Ett annat, ett moraliskt
kraftigare slägte har uppstått i Europa; det fordrar
nu af talaren och skriftställaren något iner, än ståt
och glitter: än denna väderfödda rhetorik, hvilken
Biskop Wallin, i heisningen till Hr. v. Biinkman,
så trädande beskref. T ankan behöfver ej skylas
i fraser, eller ersättas genom dem. Endast i
de-.pi»-tiska herradömen har man ej rätt att, annorlunda
än på omvägar, yttra en Öfvertygelse. — Hr Br.
tycktes oss, i cbarakteristiken af sin hjelte, närmare
tralla t det slag af föredrag, hvilket mera anstår
våra dagar. Den tropiska uppskrufningen var
åsidosatt, i allmänhet åtminstone. Det hein forrådde
utomdess mycken sorgfällighet och utarbetning,
något’, hvilket ei var oväntadt från en man, med den
vidsträkta och klassiska bildning , som Hr v.
Brinkman.
Intressant skall bli, att, vid ra framtida utgifning
af talet, få göra bekantskap med den uppsats om
Österlandets litteratur, hvilken deruti skall, enligt
Direktörens ord, finnas, men icke nu ktiude,’ for
tidens knapphet, uppläsas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
