Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C 120 3)
H. K. H. Kronprinsen hedrade också denna gång
sammankomsten med Sin höga uppmärksamhet.
Vi ha till slutet förvarat den litterära triumfen
vid dessa båda högtider, Direktörens, Biskop Wallins
svar till de nya medlemmarna. Man skulle tycka,
att de ordinarie talarne uttömt sitt ämne, och att
allmänhetens väntan ej kunde medgifva en ny tafla
öfver samma föremål. Men sällan kunde man
angenämare öfverraskas. Ehuru Hr W. vid ett annat
tillfälle i Akademien skildrat de båda bortgångna,
roed de honom egna träffande drag, rörde hans
pensel ännu en gång färgduken, för att å nyo
framställa bilderna, och, hvad som är mest
anmärkningsvärdt, om möjligt, ännu lyckligare. Synnerligast
begynnelsen af talet till Hr v. Brinkman var sublim.
En stråle af förtjusning tycktes ock, lik en elektrisk
gnista, genomfara församlingen. Vi veta ej, om vi
skola anse bilden lyckligast uppfunnen, eller skönast
utvecklad, eller säkrast hållen. Denne mästare är
alltid ny, alltid rik och originell. Det gifves i hans
framställning en styrka, en gedigenhet, en
fullödighet, som är i hög grad sällspord. Dertill kommer
en poetisk hållning, det renaste och skäraste
bildspråk, och ett rythmiskt välljud, som försmälter det
hela i musik. Wallin har utbildat, icke efterbildat
Lehnbergs talkonst. Med vinsten af de högre
framsteg i konstens utöfning och dess bedömning, hvilka
utgöra våra dagars tillhörighet, har ban byggt sin
vältalighet på det skönas grund, ulan att åsidosätta
den sammanhållning och den regel som lånas ur
vetenskapernas moderkälla, iilosofien, och hvarförutan
allt aesthetiskt resonnerande blir ett tomt munväder.
Med lagbunden frihet behandlar han modersmålet,
hvars alla tillgångar han känner och begagnar, och
ban kan derföre blifva i uttrycket lika vårfrisk och
ungdomlig, som i tankan. Hvad det gamla spruici
erbjuder för rikt malmfång, har han insett, och vi
lyckönska vår litteratur, att en man, med Hr W:s
auktoritet, motväger det utländska modbegär, soin
varit nära att borttaga all kärna och fosterländsk
charakter ur vårt tungomål. Wallin kan aldrig fà
slafviska efterföljare; ty ban är för det mesta utan
man^r. Formen är hos honom, såsom tillbörligt,
framkallad af innehållet; den är ej stelnad och
förut gifven, utan för hvarje gång ny. Men formenär,
hvad allena kan härmas. Den gnista, som bildar i
det inre, kan icke stjälas; den kommer ofvanefter,
genom de välvilliga sångmörs ynnest.
Bland Wallins största företräden såsom talare,
anse vi hans konst, att träffande och sannt återgifva
den bild, han vill lemna. Med stor skarpsinnighet
upptäcker han det utmärkande i allt, och gör deraf
full la, lefvande bilder. Han kan med några få drag
på det mest charakteristiska afteckna och
individualisera. Hans griftetal bevisa detta. Hans målningar
inträffa aldrig pä hvarandra, såsom vanligt hos
talaren. Hvarföre? De grunda sig på sanning, och
naturen härmar sig aldrig. Träffande var i sådan
hänsigt den ärliga bekännelsen om förvillelsen hos
Tingstadius, att modernisera bibelspråket. — Syntes
det icke besynnerligt, att anmärka något hos en
mästare, som mer än någon annan fyller det
begrepp, vi gjort oss om en vältalare, ville vi erinra
en sak. Perioderna i Hr W:s prosa synas oss
stundom nog långa. Utom det ott föredraget härraedelst
blir möjligen något tungt, kan tankan icke l|itt följa
med, i en så uthållande mening. Den har ingen
hvila, men inkastas utan uppehåll på nya ämnen.
Af detta skäl framstår lörf:s tankegång ej lika lifligt
och klart, som hvarje enstaka uttryck. De många
epitheterna splittra äfven uppmärksamheten, likasom
de ofta förekommande participiella ändelserna gifva
framställningen en mera dröjande natur, än vi alltid
skulle önskat. Dock äga dessa anmärkningar kanske
ingen annan grund , än Befis egna tycke och lynne.
De hade gerna kunnat vara borta, derest icke
läsaren eljest, i anledning af det här ofvanföre gifna
omdöme, måhända kunnat misstänka oss om annan
partiskhet, än den för det äkta sköna och fulländade.
Slutligen må det tillåtas oss yttra, det helsnuigen i
sista talet, så vacker den äu var utsagd, föreföll
oss något superlativ ; helst i motstående förhållaude
till den föregående, der den nyvalde medlemmens
hittills ådagalagda litterära verksamhet ansågs
innebära endast "vårlöften," och hans inkallelse böra
bedömmas ur denna synpunkt.
Svea till Ständerna.
den 4 Nov. 1828 *).
Jag helsar Er, J ombud af Nationen! —
J ären folkets öga och dess röst!
På samma gång, för friheten och thronen,
J ställen, såsom sköldar, edra bröst.
På afstånd äro storm och thordön hörda,
I vådligt svall sig Södrens bölja rör,
Men vind och våg det segel skola vörda,
Som Nordens Cæsar och hans lycka för!
Jag helsar dig, Du, som af fadren ärfde
Den rätt, att tala än i deras namn.
Gif åter skölden, deras blod förvärfde,
––J» Jo- r.l, £t minnets famn!
En klinga svärdet har, ett språk du fore,
Med öppen hjelm bär öppna tänkesätt,
Lik fädren, man dig endast orda bore
För ära, Konung, fosterland och rätt!
Och Du, hvars bud är sanningen och fridén,
Gjut kärlek in för dem i bröders bröst!
Som ljuset, från begynnelsen, i striden
Af elementren, spride sig din röst!
För frihet utan sjelfsvåld, lag på thronen,
Och rätt och sanning bland passioners svall,
Du tale inför Fursten, som Nationen,
Och fylle värdigt ditt försouar-kall.
Och Du, hvars vimplar fjerran haf besöka,
Som flitens skatt fördubblar i din hand,
Gå, att de fordna tiders skänker öka
Med samma kärlek för ditt fosterland!
Sjelfständighet uti ditt yrke andas,
Må den ock lefva i din 4ro, ditt ord,
Och dina mödor, dina skatter blandas,
Att den bevara åt din fosterjord!
Och du, som yfs, att odla och försvara
De fält, soin gömma dina fäders ben,
Med deras seder, deras dygd bevara,
.Bland gyllne ax, en halfgömd bauta-sten.
"Med Gud och Svenska bonden.’" Wasa valde
Till valspråk, då ban till vår räddning gick,
Och bonden då, som nu, med rätt belalde
Förtroendet, ban af sin Konung fick!
*) Red. har ßtt sig tillsändt följande poem, utan
namnchiffer, och gör sig ett nöje, att bär meddela det.
(Härmed fÖlje/ett Bihang.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
