Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C ’44 )
Therese, och Falkland låna allt intresse af
theater-efTekten, och den senare nästan allt af Ilr Almlöfs
spel. Märkligt är, att Hr A. kunnat göra af sina
roller något artistiskt. Det förra stycket hör till
hvad Fransmannen kallar le genre seélérat,- det
andra är föga mer, än en obduktion af själen.
Den i5 gafs för första gången en liten
I-akts-komedi, Silkes-Stegenj hvilken andra gången d. 18
uppfördes. Originalet Br ej uppgifvet; men piesen bär,
så till uppställning som språk, ett så afgjordt Franskt
tycke, att om den ock härstammade från ett annat
land, den likval är skrifven i fullkomlig Fransk stil.
I)cn bar i alla delar egenskapen af de nya Franska
småkoniedierna, en art af dramatisk miniatur, som
tör hvarken till intrig- eller charaktersstycken, och
öfverhufvud ej kan bära namn af komedi ur annat
skal, än derföre att den något namn skall ha, och
intet lämpligare passar. Detta slag af dramatik är
tn lätt flägt ur uingängslifvet och den husliga
kretsen. — Planen för närvarande stycke är i korthet
följande:
Hr Valcourt har i hemlighet gift sig med Julie,
hvilken, likasom systern Lucile, bor lios deras
för-jwyndare, Major Dormont. Det gifta paret törs ej
tànnu upptäcka sitt ingångna ägteriskap, utan
inan-i nen vandrar till och ifrån sin hustiu på en utanför
fen st re t anbragt silkes-stege. Valcourt har en vän
Verfeuil, som äfven är kär i Julie. Valcourt,
hvil-1 len nf fruglan alt förråda hemligheten, ej vågar
ne-" ka sin vän en tete à tete med sin maka, gömmer sig
under tiden bakom en gardin, men börjar bli
svartsjuk, dà Julie tycks med värma bemöta Verfeuil.
Hennes afsigt är dock, att vända dennes kärlek på
hennes unga syster Lucile, hvilken, inkommen, belt
caift låter förstå sin känsla, hvaremot han åter
re|im Löijar vackla i sin förru tillgifvenhet. Kn dum
dräng, som insmygt sig i Julies rum, hör henne
sä-m, att hon lofvat en person (sin man neml.), att
il. ii besöka henne, och derföre ämnade uthänga
»ilkes-stegen. Drängen nämner detta för Verfeuil,
hvilken genast tror saken galla sig. Äfven Lucile
l.ir kunskap om mötet, hvarpå hon ställer sig att
Ijssna, och Drängen lägger sig, i lika ändamål,
un-d.r bordet. Valcourt inkommer på bestämd tid,
och språkar med sin gemål om hennes förhållande
till Verfeuil, då denne klappar på dörren, ropar
Julie, och påminner om det honom lofvade
rendez-vous. Mannen blir naturligtvis hjertängslig, men
förmås dock nf sin maka, att tills vidare gömma sig.
Den inpasserade förklarar sin kärlek, men mötesmed
köld, nar oförmodadt ett buller hörs, hon får dölja sig,
och förmyndaren, uppstigen pà stegen, inträder. Denne
eftersöker de dolda personerna, och finner på
serskilda ställen Lucile och Verfeuil. Han vill nu, att
Verfeuil och Julie skola underteckna det påtänkta gifter-
Irailskontrnktet, men Valcourt stiger fram,
förklarar förhållandet, och ber om tillgift. Verfeuil och
Lucile bli slutligen förenade. Under tiden har
drängen äfvco nödsakat^, att lemna sin obequäina ställning.
Stycket ar, betraktadt efter sitt mått, icke utan
Mide. Uppfinningen är rätt artig, dialogen lätt och
Underhållande. Spelet gick i allmänhet väl;
synnerligast är Fra Lindström intressant. I anledning af
»tionens spel, anmärka vi med nöje, att H:r Almlöf
n’t nåeon tift iörjat bli mera hemmastadd i
under-o |nåde rollus’, då ban förr endast i hufvudroller
v -it på »in plats. Utom det att alltid mångsidighet
i bildning är nyttig, föranleda mindre charakterer»
att något modifiera en ständigt högtidlig hållning.
J&USlft.
Koncert pà Stora Operan d. i3 Dec., till förmån
Jör Ho/kapellets Pensions-kassa.
Aftonen hade tvenne, förut icke offentligen gifna
ouverturer, neml. till Onslows Opera Le Colporteur
och Spohrs Pietro di Abano. Ehuru för
allmänheten nya, blefvo de ej emottagna med serdeles bifall,
änskönt man eljest var ovanligt frikostig på
applau-dissementer. Den förstnämnda ouverturen är väl
ej det utmärktaste af Operan, men är likväl ej utan
förtjenst; skulle man ock upptäcka här och der
reminiscenser. Spohrs stycke utfördes med mera
ensemble, och hade i öfrigt de flesta af sin
författares brister och företräden. Mams. Widerberg sjöng
Arian ur Titus lyckligt, efter hennes sätt att
sjunga. Adagio och Polonaise för Waldthorn, förfuttade
och utförda af Hr Schunke, ägde värde både genom
kompositionens halt, och en ovanlig technisk
skicklighet hos artisten.
Viottis förträffliga H-molls-koncert föredrogs af
Hr Randel med mycken verve och virtuositet.
Denne unga konstnär, som under nära 7 års tid haft
tillfälle att, såsom elev af Conservatoiren i Paris,
begagna den rygtbare Baillots undervisning—en
förmån, som sällan blifvit andre än infödde Fransmän
förunnad — uppträdde nu för första gången inför den
Svenska allmänheten. Hr R. liar gjort en god
skola , och, för att gifva en cbarakteristik på hansspel,
behöfva vi endast nämna, att detsamma är strängt
küll«t i Bailluti uuuCi, och utmärker sic genom dc
egenheter, som tillhöra denne mästare: en djerf
stråke, en fast och fyllig ton, ett kraftfullt föredrag, i
en ädel och bunden stil; — sådane äro
hufvuddragen af denna method, hvilken, i anseende till den
techniska fulländning , den förutsätter, med rätta
anses för den svåraste af alla. Också finner man
häruti orsaken, hvarföre så få med framgång tillcgnat
sig densamma, och hvarföre den lämpar sig
företrä-devis till en viss genre af komposition. Man skulle
kunna tro, att det grandiosa i Viottis Violin-koncerter
impirernt B tullut ^ och framkallat ett maner, 10m kan
anses vara samma andas barn; men hvad vi mena
med manér, har öfverallt samma fel, det att i mer
och mindre mån innebära en afvikelse ifrån natur.
Så skulle man t. ex. mot Baillot kunna anmärka, att,
ehuru i hans spel finnes känsla och kolorit,
detsamma likväl saknar detta naturliga behag, som tillhör
Röde och Kreutzer, och hvilket består i tonens
skärhet och rundning, i likhet med menniskorösten. Hvad
andedrägten är för Sångaren, det är stråken för
Violinspelaren: hos Baillot är mechaniken i
upp-och nerstråk ofta for mycket märkbar för örat; ban
spelar med full stråke, och derigenom måste
nödvändigt spelets nuancering i hög grad försvåras;
äfvensom genom det antagna sättet, att med styrka
utgifva den sista noten i hvarje fras, en origtig
accentuation måste uppkomma. I Hr Bandels spelsätt
igenfinner man samma förtjenster ocb samma fel,
som tillhöra hans mastare. Den komposition, lian
så lyckligt valt för sin debut, bar, utom sitt stora
musikaliska värde, som gör att den tar sig tacksamt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
