Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April 1916 - Lika barn leka bäst, af A. M. - Annonser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
HEJ
Erkänt bästa
inhemska
munvatten $ tandpulver.
Dentol.
PUMA GULDSMEDS
JL-i.
Guld- Silfver- ® Nysilfverarbeten till billiga priser.
OBS.! Enda meKanisKa guld-, silfver och nysilfverfabriK i landet.
Abo Helsingfors Tammerfors
Auragatan 12. Alexandersgatan 15. Köpmansgatan 8.
lit lade öfver l i 11 Elin, hon sàg förlägen lit, men ville inte
genast ge lappt, utan började berätta hur hon i går afton
hade hört ett underligt läte från det rummet. Jag hjälpte till
att närmare förklara arten af det mystiska ljud vi hört, och
ett ljus gick upp för flickan. »Jaså, nu vet jag hvad
damerna hörde, fröken Andersson tar alla aftnar näsbad, och
den där apparaten som hon använder, ställer till ett sådant
oväsen.» När flickan gick sin väg, brusto vi ut i skralt, och
dagen började genast bra. Skulle jag nu haft en man i mitt
sällskap så skulle vi förstås hållit ihop, som de siamesiska
tvillingarna, men nu hände det ibland att hon gick åt sitt
och jag ål mill håll, att alltid ha en annan person i hälarna
pä sig kan bringa en människa till förtviflan. När vi sedan
träffades efter några timmars skilsmässa, hade vi redan
smått hunnit börja längta efter hvarandras sällskap och det
piggade upp samvaron. En dag funno vi i Stockholms
Dagblads annonsafdelning det vi sökte: etl pensionat vid
Lilla Furusund erbjöd god inackordering för skäligt pris.
Dit reste vi och kommo alldeles på måfå till en idyllisk
plats, en glad värdinna och ett gott bord. Där funnos före
oss en treflig uppsättning inackordenter. En gammal fröken
hade bosatt sig där med sin älskling en papegoja, en ung
svärmisk dam traskade omkring och upptäckte öfverallt och
allestädes underbara saker. Där fanns också en liten
Zan-iippa, som höll etl vaksamt öga på sin fromma, gamla
gubbe, som inte alls såg ut att vilja hoppa öfver skaklarna, och
en ung man, en verklig kulturprodukt fattades ej heller, han
var blodlös, hårlös och nervös och verkade intressant,
likaså en omfångsrik ung fru, som smäktande sjöng vid
pianot: Hvart hjärta har sin saga .... hennes saga en treflig
grosshandlande kom ut hvarje lördag. De första nätterna
vi bodde där voro något oroliga, ty alla rum voro för
tillfället upptagna och vi instufvades i etl litet bås, en slags
af-skrankning från verandan, och där bakom kulissen gick
det lifligt till. Min bädd var arrangerad på stolar, och då
jag inte ligger orörlig, som ett lik, utan svänger mig både i
sofvande och vaket tillstånd, så gåfvo stolarna vika och jag
damp i golfvet flere gånger under natten. Bakom min bädd
stod en väldig enrisbuske, som en viss herr Petterson under
midsommaraftonen hade placerat där, och nu kallades den
af alla pensionärer för »Pettersson» och ehuru den redan
var alldeles torr så fick den pietetsfullt stå kvar till minne
af herr Pettersson, som lär varit en mycket älskvärd herre.
Hvarje gång jag stötte till »Pettersson» fick jag ett regn af
torra barr i bädden, detta gjorde sitt till att hålla mig vaken
och vid full vigör. En dag hörde vi berättas alt tvenne
damer skulle resa bort följande dag, och atl andra snart skulle
flytta in i det ledig’ blifna rummet, som hade blifvit utlofvad!
åt oss. Min kamrat och jag sågo menande på hvarandra,
och följande dag höllo vi skarp utkik, så snart de afresande
damerna kommo ut från rummet med sina kappsäckar så
drogo vi in dit med våra. Nu hade vi eröfrat åt oss ett
hyggligt rum med ordentliga sängar, och nu voro vi fullt
tillfredsställda med vår vistelse där. Elin som i högre grad än
jag skattade åt ett gott bord var mycket nöjd, och då hon
dessutom nonchalant förstod att hålla folk på afstånd ifall
hon inte önskade umgänge så kände hon sig fullt fri och
oberoende, men jag hade gärna sett att de snälla
människorna skulle lämnat mig litet mera andrum. En kväll
del-gaf jag Elin mina tankar, att allt var bra, men att det
kunde vai’a bättre. Om hon ingenting hade emot saken så
skulle jag för min del helst velat resa in till Stockholm och
därifrån starta pä nytt till någon annan trakt. Hon var
genast med om saken. I Stockholm rådfrågade vi äter
tidningen och hamnade nu vid Mälaren, riktigt på rama
bondlandet hos en gammal mjölnare och hans gumma. De hade
inga andra inackordenter och där var jag riktigt i mitt ässe.
Vårt världsfolk voro präktiga välmenande naturmänniskor
och maten var enkel men färsk och smaklig, och till vår
disposition stod deras finaste paradrum. Luften där hade
en märkvärdigt söfvande inverkan på oss så fort vi kommo
ut från stugan och lade oss i »körsbärsgroparna», som vi
kallade de fördjupningar i marken som funnos invid
körsbärsträden, så somnade vi genast. En dag när luften
rikligt dallrade af värme styrde vi våra steg till en närbelägen
barrskog, och kastade oss ned under de höga skuggiga
granarna. Då myggorna dansade omkring oss föreslog Elin
att vi skulle med tobaksrök försöka drifva dem på flykten,
hon hade för del ändamålet från Stockholm medtagit
tobak och nu bjöd hon mig på en cigarrett. Mycket
omstän-digt tände jag den, men cigarretten fick slockna, jag
försjönk i behagliga betraktelser öfver tillvarons skönhet. Jag
kände mig just då så belåten att jag aldrig tillförene erfarit
en sådan kroppsligt välbehag. All oro, all längtan var borta,
och det förflutna tyckte jag var som utplånadt och det
kändes som om allt det passerade egentligen inte skulle angått
mig, och det kommande intresserade mig ej, för mig fanns
då endast det härliga nuet med en klar molnfri himmel
ofvanom mig. Så mycken lycka kunde jag inte hålla tyst
med, jag vände mig till Elin, som låg ett stycke ifrån mig
och sade: hör du, jag är just nu så obeskrifligt lycklig, jag
har frid utom mig och frid inom mig. Hon betraktade mig
leende och nickade. »Jag förstår nog hur du känner det,
men jag för min del har alltid haft frid.» Hvarför hade
Elin alltid haft frid? Jo, hon hade aldrig älskat. Kärleken
är en envåldshärskare som befaller. Du skall inga andra
gudar hafva jämte mig, den stänger utsikten för oss, den
skymmer själfva himlen, den lägger beslag på våra tankar
och den förjagar friden från våra sinnen.
Nå — där vid Mälaren stannade vi ända tills vi reste
hem. Vår glada afskedsmiddag intogo vi på Hasselbacken,
A, så det roade oss hvarje gång vaktmästaren framsatte en
liten portion, fransk till namnet och af mystisk
sammansättning och lagom stor åt en katt. Bevare enhvar för att äta å
la caite på Hasselbacken, vi fingo betala för vår fina
middag 5 gånger mera än för de goda måltider vi brukade inta
på Gafé Riche och likvisst gingo vi hungriga från bordet.
Jag hade vid afresan från Helsingfors befaradt att vi skulle
få tråkigt och enformigt i hvarandras sällskap, men det blef
tvärtom en riktig lusttur i detta ords bästa bemärkelse.
Om en kvinna är med hymens eller andra band
hop-splitsad med en man, så kan hon det oaktadt aldrig i lians
sällskap känna sig så ogeneradt och otvunget fri, och så
säker på att bli förstådd, som i kvinnosällskap, förutsatt
förstås att hon symatiserar med den andra parten. Jag
förmodar att del förhåller sig lika med mannen, också han
har behof af sällskap och tankeutbyte med sitt eget kön
och känner sig tillsamman med män liksom på säkrare
mark, ty lika barn leka bäst A. M.
A. ANDREJEFF
Norra Esplanadgatan 7. Telefon 479.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
