Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
*ru Mossberg, Kuts mor, kbm
till oss. Jag talade om, att’
vi varit i staden och när jag kom
Item hade jag funnit rummen i
det skick de nu befunno sig.
»Jag har inte sett en människa
här pá hela eftermiddagen», sade
fru Mossberg. »Är ni säker på,
att ni låste dörren, dä ni gick ut?»
Jag sade. att det hade jag, men
jag hade glömt stänga fönstret i
vardagsrummet.
»När vi kommo uppför gatan»,
tillade jag, »såg jag en man med
misstänkt utseende gå över vår
terass och därefter hastigt
försvinna ut på gatan.»
»Det måste ha varit den
mannen», sade hon. »Jäg är glad att
höra er säga, att ni såg honom
ge sig i väg. Jag var rädd för,
att han skulle ha gömt sig
någonstans i huset.»
»Jag har inte varit däruppe än»,
sade jag.
»Det är bäst, att ni inte gör det
utan i stället telefonerar till er
man och sedan till polisen.»
»Nej», sade jag därför, »det
tjänar ingenting till att oroa John,
innan han kommer hem. Han
hade en del pengar i chiffonjén och
de äro borta. Klockan är fem nu
och John kommer halv sju.»
»Gör som ni vill, men om jag
vore ni, så telefonerade jag till
polisen», sade fru Mossberg, »i
synnerhet eftersom ni kan ge dem
ett signalement på mannen.»
Jag ville inte telefonera till
polisen. Med revolvern från
chiffonjén smögo fru Mossberg och jag
oss försiktigt upp. Jag sade
henne, att intet var stulet däruppe.
Klockan halv sex lämnade fru
Mossberg mig för att gå hem och
laga middag.
Klockan halv sju kom John hem.
»Vi ha blivit bestulna, John»,
sade jag och började gråta. Det
var inte tanken på pengarna, som
kom mig att gråta. Det var
fruktan. Jag hyste medlidande med
mig själv.
»Bestulna!» utropade John. Han
stirrade häpen på chiffonjén. »När
i alla tider hände det?»
Jag berättade honom om dagens
lilldragelser. Vi gingo in i
matsalen och sedan en trappa upp.
»Har de inte tagit ett smul
annat än pengarna?» frågade han.
»Jag har inte saknat något
annat», svarade jag.
»Märkvärdigt att de inte togo
revolvern», sade han. »DU borde
genast ha ringt till polisen. Du
kunde ha berättat något för dem
om mannen, du såg försvinna
uppåt gatan.»
»Jag ville inte göra något
förrän du kom», sade jag.
»Nåväl, vi ska väl äta i alla
fall», sade han tankfullt, »och
efter middagen gå du och jag till
polisstationen. Märkvärdigt att
han bröt upp chiffonjén. Han
måste ha vetat, att det fanns
något av värde i den.»
»Kanske det var någon, som
strykit omkring här och sett dig
lägga in pengarna», framkastade
jag-
John vandrade tankfullt från
rum till rum. Han stannade varje
minut vid fönstret, som jag sagt,
att jag lämnat öppet. Han
frågade mig inte om någonting.
Det hade blivit mörkt. Jag
ropade in Helen och Ella till
middagen. Vi satte oss till bords.
ȁh pappa, har du sett min nya
hatt och kappa och mina skor?»
ropade plötsligt Helen.
Hennes ord gåvo mig en stöt.
Jag kände, hur jag bleknade.
»Och mina också», sade Ella,
»och mammas nya hatt.»
»Nej, det har jag inte gjort»,
svarade John. Jag kände hans
blick på mig.
»Varifrån har du fått pengar,
Nina?» frågade han och hans ögon
blickade oavvänt in i mina.
»Jag har sparat av
hushållspengarna», sade jag utan en
skälvning på rösten.
»Du har aldrig sparat så
mycket som ett öre i hela ditt liv»,
sade John. Jag såg hur hans
ansikte stelnade till, då han talade.
»Jag sparar i allmänhet
fyrtiofem kronor», förkunnade jag.
John reste sig upp.
»Du ljuger, Nina! Du kan
omöjligt haft så mycket pengar utan
att ge ut dem.»
»Det har jag! Det har jag!»
ropade jag. Jag kände det som om
golvet sviktade under mina fötter.
John grep mig i armen.
»Du stal pengarna, Nina, för
att pynta ut dig själv och barnen
till påsk. Du är en tjuv och en
lögnerska, Nina. Var är resten av
pengarna ?» •
»Jag har inte gjort det!» skrek
jag och försökte frigöra mig från
9
hans grepp. »Jag har inte tagit
dem! Jag har sparat ihop
pängarna !»
»Jag tror dig inte. Åh, hur kun
de du göra det, Nina? Hur kunde
du?»
»John, jag såg mannen gå
härifrån. Jag såg mannen, som tog
dem. Du måste finna honom.
John, och sedan vet du, att jag är
oskyldig.»
Jag hade fallit på knä. Jag
besvor honom att tro, att jag inte
tagit pengarna.
Jag hade hoppats, att jag aldrig
skulle behöva göra det, men
ingenting skulle få mig att erkänna,
att jag stulit pengar från min
egen man, precis som en simpel
tjuv stjäl från en främling!
John stötte bort mig. Jag föl!
till golvet.
»Jag vill inte ha något mer med
dig att göra!» utbrast han. »Du
är inte värd att vara mor åt mina
två små flickor.»
»Jag har inte gjort det! Jag
hai-inte gjort det!» snyftade jag, då
jag kommit på fötter igen. »Du
kommer att ångra, att du anklagat
mig, John.»
»Jag önskar, att jag kunde tro,
att det var sanning», sade han.
Han måste tro mig! Vad skulle
jag göra, för att få honom att tro
mig? En idé kom plötsligt för
mig: och innan jag hann besinna
mig, hade jag talat.
»Titta, titta, John!» ropade jag
och pekade på fönstret. »Där är
han! Han tittar in. Det är
mannen, som smet i väg från vårt hus
i dag.»
John tittade ut genom fönstret,
så fort jag började tala.
»Var, var?» ropade han.
»Han har gått! Fort, John, du
måste springa efter honom», skrek
jag. »Du måste få fatt i honom.
Du måste tro på, att jag inte
tagit pengarna!»
John hade ryckt till sig
revolvern på ett ögonblick. Öppnat
köksdörren. Jag hörde honom
springa längs sandgången, som
ledde längs huset till dess
framsida.
•Han hade inte misstrott mig,
trots allt. Han hade gett sig i väg
att infånga den obefintliga tjuven.
Jag gick genom huset. Jag
hörde Johns röst.
(Forts. I liSsta nar.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
