Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då kastade jag mig ned på sängen
och brast i våldsam gråt. Och jag
sov inte en blund den natten. Man
han skulle nog komma tillbaka ...
Bob kom inte tillbaka ... Vad
skulle jag göra?
Jag var ensam och utan pengar.
Jag hade ingen annan utväg än
att återvända till mitt
föräldrahem. De blevo inte glada över vad
som inträffat. Pappa var
fortfarande ledsen över mitt förhastadt
giftermål, och han såg helt
förvirrad ut när han fick höra vad som
hänt. Mamma blev djupt uppbragt.
Hon hade trott, att hon inte
längre behövde ha några bskymmer för
mig. Och nu var jag tillbaka igen.
En övergiven hustru .. . Hon visste
inte vad hon skulle ta sig till med
mig. Jag var inte skild, inte gift,
inte änka ... Endast Dorothy, min
snälla syster, var vänlig mot mig.
Hon slog sina armar om mig och
Tröstade mig så gott hon kunde.
Nu började en tråkig tid för mig.
Jag höll mig mest inne på mitt
rum. Mamma lät mig tydligt
förstå, att jag inte fick gå i vägen
för Dorothy, som hon fortfarande
hoppades få »placerad». Jag
kunde inte längre vara tillsammans
med gänget. Flickorna voro inte
som förr mot mig, och inte de
unga herrarna heller. Kanske voro
de för hederliga för att roa sig
med en annan mans hustru . ..
Var var Bob denna tid? Jag
försökte telefonera. Bobs föräldrar
hade sålt sitt hus och flyttat
utanför staden. Jag skrev till Bob.
Mina brev kommo obrutna
tillba-• ka. Till slut fick jag höra att Bob
rest till Californien. Hur ensam
och olycklig kände jag mig inte
nu! Mamma grälade ofta på mig
och slutade alltid med: »Du har
dig själv att skylla», eller »som
man bäddar får man ligga. ..»
Jag kände att jag inte kunde stå
nt med detta längre, och jag beslöt
att rasa hemifrån och söka mig en
plats någonstans. Jag packade ned
mina kläder, som varken voro
eleganta, eller moderna, och så tog
jag farväl... Pappa var ledsen,
men mamma värkade belåten att
bli av med mig på en tid .. . Jag
reste till Chicago och begick mitt
första misstag med att hyra ett
rum på ett av stadens finaste och
dyraste hotell. Mina pengar
smälte som smör ... Jag försökte att
få arbete, men förgäves. »Vad kan
ni?» lät det överallt. Vad skulle
jag svara? Jag kunde jti
ingenting ...
Hur många unga, tanklösa
flickor, som vautrivits i sina hem ha
inte tänkt som jag: »Jag reser ut
i världen och skaffar mig en plats.
När jag tjänat tillräckligt med
pengar ska jag komma hem och
’bräcka’ dem allihop . ..» Jo, jag
tackar jag! Så är det i teorin,
men i praktik?n ...
Jag försökte att få en plats i
någon affär. Överallt fick jag
samma svar. »Det är sommar nu och
ingen säsong. Vi behövde inga nya,
det är tråkigt, men det är tyvärr
så.»
»Tråkigt!» Jag var inte mycket
hjälpt mad att de tyckte det var
tråkigt. Jag återvände trött och
förbi till mitt otrevliga, tarvliga
rum. Jag avundades alla unga
flickor, som varje morgon gingo
till sitt arbete med lunchpaketet
under armen, och pengar i
portmonnän. Avundsvärda, lyckliga,
varelser ...
En dag,.när jag som vanligt
begav mig ut på jakt efter arbete,
var jag så trott och hungrig att
dat svartnade för mina ögon. Jag
hörda bilar tuta, människor
ropade åt mig, men jag orkade inte
gå åt sidan. Jag kände en stöt,
en skarp smärta, och så svimmade [-jag-Jag-]
{+jag-
Jag+} var inte riktigt klar i mitt
huvud under de närmasta dagarna.
Jag såg allt som genom en dimma.
Hörde röster från fjärran, såg
otydliga skepnader skymta förbi,
kände lukten av karbol ... och så
blev allt svart igen. Till slut
vaknade jag upp till verkligheten och
förstod att jag hamnat på ett
sjukhus. Jag hade brutit en arm, och
fått två revben knäckta ...
Hur vänliga voro de inte alla
mot mig! Gamle doktor Brent,
sköterskorna och de andra
patienterna. Tårarna runno nedför
mina kinder, så ovan var jag nu
att mötas av vänlighet och
omtanke. När jag fick börja sitta
uppe bad mig översköterskan att
berätta litet om mig själv.
»Jag har ingenting att berätta»,
sade jag och skakada på huvudet.
»Ni har väl vänner, som äro
oroliga?» fortsatte hon.
»Jag har inga vänner!»
»Stackars lilla barn», sade hon
22
deltagande. »Ensam i världen! En
sorglig lott.»
Dagarna gingo. Jag var .snart
återställd, och skulle åter börja
min kamp för uppehället. Jag
bävade när jag tänkte på vad min
vistelse på sjukhuset skulle kosta
och varifrån jag skulle få pengar
till den. En dag sade
översfcö-ter-skan:
»Dat är ingen brådska med att
lämna sjukhuset, Mona. (Jag hade
uppgett detta namn.) Du kan gott
stanna, en tid, om du har lust. Fru
Carleson säger att du kan få ar
bete nere i köksavdelningan, om
du vill. Du får naturligtvis betalt
för det. Vill du det, Baby?»
De kallade mig så, för att jag
var så späd och liten.
»Tusen tack!», sade jag
glädjestrålande. »Vad ni äro goda mot
mig.» Jag var lycksalig över att
få stanna och över att kunna
börja förtjäna litet. För första
gången sedan Bob lämnade mig,
kände jag mig glad och nöjd. När
jag arbetat nere i köket ett par
månader fick jag en dag ett
glädjande meddelande. Jag skulle få
börja praktisera som
sjuksköterskeelev, utbilda mig till
sjuksköterska. Min glädje var utan gräns.
»Ni är född till sjuksköterska»,
sade doktor Brent. Och hur
tacksam och lycklig var jag inte då
jag fick reda på att han och hans
fru skulle kosta på min
utbildning till dess jag var färdig med
mina studier . ..
»Jag skall försöka att göra mitt
bästa», stammade jag med tårar i
ögonen.
»Det tror jag säkert», svarade
han leende. »Jag kommer säkert
att få heder av er!»
Jag hade mycket arbete och inte
ofta tid att grubbla och fundera
över vad som varit Men ibland
greps jag av missmod och
hemlängtan. Jag längtade efter Bob,
som jag alltjämt älskade. Skulle
vi aldrig mer återses? Innerst i
mitt hjärta hoppades jag det. Och
vi voro inte skilda än . ..
O, Bob, varför väntade vi iute
med vårt giftermål till dess vi
trampat ut barnskorha? Vi hade varit
så barnsliga och så underligt
uppfostrade. Vi hade vuxit upp i
frihet utan att egentligen vela något
om livet, som för oss mest bestod
av dans och jazzmusik ... Ack, om
jag hade fått leva om dessa sista
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
