Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ar av mitt liv! Jag var on annan
nu, luttrad av sorg och
missräkningar. Jag harte lärt känna goda,
nobla människor, som lärt mig
förstå, att livat inte bara ska vara
en duns på rosor . . . Jag har fått
erfara lyckan att tjäna andra,
hjälpa lidande och sjuka. Och den
tacksamhet, som lyste ur deras
ögon var nog att göra mig
lycklig... Det fanns några, som
älskade mig och behövde mig. Jag var
inte längre ensam .. .
»Mona», sade doktor Brent en
(Iag. »Ni har fått ett erbjudande
att sköta en ung herr Oarrol. Han
har haft lunginflammation, men är
på bättrings vägen nu. Han. vistas
i sitt hem, hans ordinarie
sjuksköterska har plötsligt blivit sjuk
och nu kan ui få vikariera för
hen-ni» om Ni har lust. Ni kommer att
få bra betalt! Det är en rik pojke,
jag känner fadern. Miljonär...»
»Det gör jag gärna», svarade
jag. Vi hade fått patienter på min
avdelning just då, så de kunde nog
avvara mig en tid.
»Oott! I morgon ska ni börja.
Här har ni adressen.»
Unge herr Dick Carrol var en
mycket behaglig och trevlig
människa. Jag läste högt ur
tidningarna för honom, och vi pratade om
allt möjligt under solen. Han låg
fortfarande till sängs, men skulle
få stiga upp om någon vecka ...
Så fort jag såg från tidningen
mötte jag hans blickar, som
beundrande vilade på mig. Jag rodnade och
fortsatte att läsa. Det plågade mig
att han skulle se på mig så där.
För mig fanns endast Bob, någon
annan man existerade inte. Jag
ville inte att andra män skulle
intressera sig för mig.
En dag sade Dick Carrol
plöts-gt: »Syster Mona, jag törs
fak-liskt inte tänka på den dag då ni
skall lämna mig. Ni får inte
läm-ua mig helt enkelt! Jag har aldrig
varit kär förr, syster, men nu är
jag det i er... O, Mona, lämna
mig inte . ..!» Han satte sig upp i
sängen och tog mina händer i sina.
»Vill du inte stanna hos mig?»
Nej, nej», stammade jag eldröd
i ansiktet. »Ni får inte säga så.
Jag kan inte! Det är omöjligt.
Jag — jag är ...»
»Vad?» frågade han. »Är ui
förlovart kanske?»
»Mycket värre», var jag färdig
att svara, men jag kunde omöjligt
komma fram med min hemlighet.
»Ni behöver inte svara mig nu»,
sade han ömt. »Tänk på saken!
Ni vet inte hur lycklig jag skulle
bli om ni.. .»
»Säg inte msr», sade jag och
bredde om honom täcket. »Ni får
inte bli upprörd och inte förkyla
er», tillade jag nervöst och ivrigt
för att dölja min förvirring.
Dagen därpå vid ett-tiden fick
herr Carrol besök. »Herr Robert
Hollingw-ay», anmälde betjänten
och innan jag hunnit ta till
flykten steg Bob in i rummet. Jag
hade skyndat fram till fönstret
och ställde mig där med ryggen
mot honom. De började prata.
Jag förstod att Bob och herr
Carrol kände varandra sen förr och
att Bob för tillfället vistades i
staden.
»Jag är snart kry igen», hörde
jag herr Carrol säga, »tack vare
min utmärkta vflrdarinna, syster
Mona. Var är ni ? Gömmer ni er
bakom gardinen, syster?»
Jag var tvungen att vända mig
om, och Bobs och mina ögon
möttes. Det var en mycket obehaglig
situation ... Han blev likblek, tog
ett steg tillbaka och bara stirrade
på mig. Herr. Carol såg ömsom
på Bob, ömsom på mig.
»Känner ni kanske varandra?
frågade han.
»Ja», hörde jag Bob svara.
Goddag Barbara!»
»Goddag», mumlade jag och tog
hans framräckta hand. Så blev
det tyst. Då var det slut med mig
och med en kvävd snyftning rusade
jag ut ur rummet och upp till mitt
På sidan 26 finna
rabatt-kupong, som berättigar
till inköp av 2 biljetter till
China för halva priset.
Endast två biljetter
utlämnas till samma
person. Före onsdagen den
10 juli inkomna
rekrisi-tioner från landsorten,
åtföljda av likvid,
effektueras i män av tillgång på
biljetter.
23
eget. En stund därefter hörde jag
en försiktig knackning på dörren.
Jag anade vem det var. »Stig in»,
sade jag och borrade ansiktet i
kudden. Jag vågade inte se på
honom . . .
»Barb, älskade lilla Barb, förlåt
mig! Glöm hu» dumt jag bar mig
åt. Låt allt bli gott igen älskade.»
Jag såg upp, och i nästa sekund
var jag i hans armar. Jag vet inte
var vi vistades den första kvarten,
men inte var det långt från sjunde
himlen, det är jag säker på ... Så
småningom talade jag om vad jag
upplevat, hur bittert jag ångrat
mig och hur jag längtat efter
honom. Han hade ungefär samma
bekännelse att komma med. Han
hade väntat att jag skulle låta höra
av mig och varit för stolt och sårad
för att ta första steget. Han hade
aldrig fått mina brev, aldrig fått
höra om mina
telefonpåringning-ar. Han förstod nu att det var
hans föräldrar, som legat bakom
det hela. Han hade vistats i
Californien ända tills nu. Ånger, och
längtan efter mig hade drivit
honom hem igen. Han kunde inte
leva utan mig och försynen hade
lett hans steg till Dick Carrol .. .
Jag följde med Bob hem. Våra
respektive föräldrar förläto, och
glömde. De hade saknat oss trots
allt och varit mycket oroliga över
vårt öde. Jag hade aldrig skrivit
hem ... Dorothy var förlovad!
Hon skulle göra ett fint parti och
kära mamma sken som en sol ...
Nu var jag inte längre i vägen.
Det bestämdes att Bob skulle
börja vid högskolan, som tänkt var
och än en gång flyttade vi in i
en liten våning för att åter börja
livet tillsammans och denna gång
hade vi större förutsättningar att
lyckas.
Numera finner jag all min
glädje, och lycka i mitt hem, som jag
lärt mig att sköta riktigt
exemplariskt. Vi gräla aldrig och äro
förälskade och lyckliga som ett par
barnungar — förståndiga
barnungar är det kanske bäst att jag
tillägger.
När jag härom dagen städade i
mina gömmen fann jag ett par
eldröda pyjamas. Med en rysning
lät jag dem bli lågornas rov och
i och med att de förvandlades till
kol och aska, försvann också det
sista minnet från ett »dystert
förflutet.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
