Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Började i nr 13.
MANNEIN SOM SVEK SIG SJÄLV
qAv cR^by <£M. oAyres.
Giles gapskrattade.
»Det mäste finnas alla möjliga slags
människor i världen», fortsatte hans
mor. »Du blir väl artig och snäll mot
henne — inte sant. käraste?»
»Det tror jag lugnt, att jag kan lova
dig.»
»Min käre gosse! Och Giles —»
»Ja, mamma —»
»Du gör väl ingenting som kan störa
seansen — eller hur? Man har sagt mig
att Chryer är sd känslig. Att han måste
känna fullständig sympati och
förståelse omkring sig.»
Giles svarade någonting ohörbart.
»Naturligtvis är han underbar!»
fortsatte hans mor. »Han sade
häromdagen till Lady Scather, att hon skutle
resa utomlands snart, och i går reste
hon till Monte Carlo.»
»Så märkvärdigt!»
Hon uppgav ett litet belåtet skratt.
»Giles! Jag är ud spänd pfi att få
veta, om han kan tala om någonting
för mig.»
»Det är jag säker på, om du betalar
honom tillräckligt... Tycker du illa
vara om jag ringer av nu? Jag håller
på och rakar mig. Jag kommer vid
fyratiden då.»
Han smålog för sig själv, då han
hängde upp telefonluren. Det föreföll
så löjligt, att hans mor skulle ha
fun-nit det nödvändigt att be honom vara
artig mot Julie.
Och ändå hade hon fullt skäl till
det, ty det var bara två dagar sedan,
som han varit så ond på Julie, att han
ansett sig aldrig kunna straffa henne
nog för att hon tillfogat honom ett
sådant lidande.
Men som hon sade — allt det där
var förbi im — det skulle inte bli
några flera missförstånd — såvida icke...
men han sköt ifrån sig tanken på sin
hustru. Han kunde nog klara Sadie
och hon brydde sig ju inte om honom.
Utan tvivel skulle hon
välkomna denna utsikt till att återfå
sin frihet.
Han hade knappt slutat klä
sig, då ett bud kom från
Lom-bard, som viintade på honom
där nere.
»Bed honom komma upp.»
Chitteuham var inte förvånad.
Han hade sagt Lombard, att
han skulle få höra av honom
i dag på morgonen och han
hade Inte skrivit till honom. Ett
personligt samtal var nog egentligen
bättre. Han tog fram sin eheckbok nr
en låda och lade den på bordet.
Lombard kunde gärna få de där tvåhundra
punden — det var inte dyrt att betala
för den föregående nattens lycka.
Längre fram, när Julie och han voro gifta,
skulle han ha en uppgörelse med
Lombard.
De bägge männen gjorde inte något
försök att hälsa på varandra.
Chit-tenham sade endast: »Du har visst
bråttom, inte sant? . I alla fall har
du sparat mig besväret att skicka ett
bud till dig. Du skall få dina
tvåhundra.»
Lombard log — ett obehagligt leende.
»Jag vill ha femhundra.»
»Du samtyckte att ta två.»
»Priset har stigit sedan i går kväll.»
Det blev en betydelsefull tystnad och
Lombard sade lugnt:
»Femhundra är absolut inte något
högt pris att betala — jag kan inte
tänka mig att Schofield kommer att
bita på kroken, när han får veta vad
som hände i natt.» Han ryckte på
axlarna, då han såg vilket ursinnigt
rasande uttryck Chittenhams ansikte
fick.
»Det tjiinar ingenting till att bli
melodramatisk min gosse, jag klandrar
dig inte. Jag avundas dig din goda tur,
men som jag sade dig i går, så
befinner jag mig i en rasande knipa och
eftersom allt är tillåtet i kärlek och
krig, så är jag säker på att du
kommer att samtycka.»
»Det var du, som stod utanför miss
Farrows bostad i natt?»
»Jag väntade i tre timmar — mycket
tåligt, det måste du erkänna.»
Lombnrd gick baklänges mot dörren,
då Chittenham gjorde en hotande
rörelse mot honom.
»Det tjänar ingenting till att bli
våldsam», sade han hastigt. »Om du
ställer till ett uppträde här och kastar ut
mig, så kommer det bara i tidningarna
och du vinner ingenting med det. Om
du vill lyda mitt råd, så var förnuftig
och betala...»
»Då vill jag först se dig dra åt
helvete !»
Lombard lyckades behålla sitt lugn.
Han var mycket blek, men han hade
övertaget och han visste det.
»Jag vill inte vara obehagligare än
strängt nödvändigt», sade han, »men
svåra sjukdomar fordra svåra
botemedel. Du och jag ha varit vänner. Jag
kom till dig först som en vän — jag
är ännu villig att lata dig bli den
förste. Om du säger nej, så går jag
till Schofield och talar om för honom
vad jag vet.»
»Och han kommer att kalla dig för
en fördömd lögnare liksom jag.»
»Det tror jag inte. Dessutom kan
jag bevisa vad jag säger ...»
»Vid Gud...»
Loinbard öppnade dörren, men behöll
handen på låsvredet. »Jag varnar dig
för att använda våld.»
Med en ansträngning lyekades
Chitteuham behärska sig.
»Jag ger dig fem sekunder för att
komma ut härifrån», sade han.
»Gott. Du vet vad jag ämnar göra.
Jag tänker tala om för Schofield vad
som hände i Schweiz och sedan i natt.»
»Säg honom också att jag skall slå
sönder varenda kota i din kropp...»
Lombard fortsatte lugnt utan att
låtsas om det häftiga utbrottet.
»Och jag skall saga miss Farrow att
den kvinna, hon blivit god vän med,
är din hustru.»
Chittenham var vit ända ut på
läpparna, men han skrattade.
»Det besväret kan du spara dig. Jag
har redan själv talat om det för
henne.»
Lombards min förändrades och han
teg ett ögonblick.
»Och om du kommer hit med något
av dina utpressningsförsök vidare, så
skall jag överlämna dig åt polisen»,
sade Chittenham.
Det ryckte nervöst i Lombards
ansikte.
»Är det ditt sista ord?»
»Mitt sista ord.»
En sekund stodo de bägge männen
och stirrade på varandra och det
fordrades hela Chittenhams viljekraft för
att behålla sin självbehärskning, så sade
Lombard hest:
»Du skall komma att ångra det här,
innan jag har slutat!»
»Ut med dig eller också kominor du
att få ångra det.»
Dörren stängdes mellan dem.
• Sedan Lombard gått stod Chili
eviham en stund och si irrade på den
stängda dörren.
Ilade han varit dåraktig som låtit
honom gå? Han kände dou sliirsla lus!
att följa efter honom och ge honom ett
24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
