Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på att lian hade för mycket arbete
lör att kunna resa ut (ill .lane.
Krän oeh med denna, däj; började
jag lägga märke lill en del saker.
Under de första veckorna, som min
syster var borta, voro Harry oeli
jag jiimt på teatern eller ute och
promenerade, och han verkade
all-Hd sft glad och belåten med mitt
.sällskap. Men på sista tiden hade
han blivit nervös på något sätt.
Han vandrade, oroligt av och an
genom rummen, rökte den ena
cigarretten efter den andra, och såg
inte ut att riktigt; veta, vad han
ville. Började han kanske att
längta efter sina manliga kamrater?
Det vore ju inte så underligt.
Han reste som vanligt till Jane
på lördagen, men när han kom
tillbaka verkade han inte så glad och
belåten som förut och yttrade sig
inte längre så entusiastiskt om
babyn. En måndagsmorgon
återvände han synbarligen på mycket
dåligt humör. Jag visste ju att han
älskade Jane, och jag antog att
det dåliga humöret berodde på, att
han började fitma sin ensamhet
litet trist och tyckte det var svårt
att lämna Jane och lillan. Den
sista veckan hade jag inte kunnat
vara ute med Harry, som jag
annars brukade. Jag hade förkylt
mig och varit tvungen att hålla
mig inomhus.
Dagen efter det Harry återvänt
»med det dåliga humöret», ringde
Torsten och frågade om jag ville
följa med honom ut och höra litet
musik på någon restaurang.
Torsten och jag voro goda vänner, och
vi trivdes utmärkt i varandras
sällskap. Jag hade emellertid strax
förut lovat Harry att gå ut med
honom. Jag hade så gärna velat
gå med Torsten, men jag kände det
som en plikt att följa med min
svåger. Gjorde jag inte det, skulle
hän kanske gå ut med den vackra
flickan, som han hade varit
tillsammans med på revyn. Jag ville
inte tala om för Torsten, vad jag
sett. Ingen utomstående skulle få
reda på detta. Han skulle säkert
runnit mig löjlig, om han fått höra
mina farhågor vis å vis min
svåger. Jag frågade Torsten, om vi
inte kunde gå ut en annan gång,
och han svarade glatt, att det gick
utmärkt.
»•Iag är glad när än jag får ditt
sällskap», tillade han, och det
klack till i mill hjärta, när jag hör-
de honom säga sä. .Iag brydde mig
mer om honom än jag ville
erkänna ens för mig själv. Men jag
antog, att det endast var vänskap,
som han kände för mig, och då
hade det ju varit dåraktigt av mig
att visa annat än vänskap tillbaka.
Ibland brukade han på skämt
kyssa min kind till godnatt. En sval,
vänskaplig kyss ... Tnte en sådan
kyss, som en ung flicka drömmer
om att få av den man, som hon
håller av. Jag ertappade mig själv
med att önska, att den där kyssen
skulle ha varit annorlunda . .. Ju
mer jag var tillsammans med
Torsten, desto mer längtade jag att
träffa honom igen. Det var dumt
av mig .. . Rätt som det var
träffade han kanske en flicka, som han
blev kär i, och då skulle jag väl
aldrig få se röken av honom
mer . ..
Nåväl, jag gick ut med Harry
denna afton, och han var sig
precis lik från förr. Glad och munter
och full av tokiga påhitt, och jag
började undra om jag inte i alla
fall misstagit mig beträffande
»flickan med guldhåret».
En kväll, en stilla, vacker
sommarafton, åkte Harry och jag bil
ut till Drottningholm. Just när vi
passerade över bron, som leder dit,
kom en elegant, mörkblå bil
susande förbi oss. Jag hann se
damen, som satt vid ratten. Det var
flickan, som Harry varit
tillsammans med på revyn . .. Jag kände
ögonblickligen igen henne! Hon
var klädd i en mossgrön
läderkappa och hade en grön baskermössa
på sitt blonda hårburr. Harry
låtsade inte se henne, fast jag var
säker på att han gjorde det. Vi
kommo fram, parkerade bilen, och
Harry gick bort till ett
försäljnings-stånd för att köpa några bananer.
Hennes mörkblå bil stod en bit
ifrån vår. Hon satt fortfarande
kvar i den, men hennes följeslagare
hade stigit ur och gått bort i
riktning mot slottet. Harry kom
tillbaka med bananerna och räckte
dem till mig.
»Vänta ett ögonblick», sade han,
»jag glömde köpa cigarretter.»
Han gick och tog en omväg förbi
hennes bil. Han hälsade på henne,
och de började samtala, så lågt, att
jag inte kunde uppfatta vad de
sade. Jag ville inte spionera på
Harry, men jag var fast besluten
att till vad pris som helst skydda
min syster från ledsam heter. -Iag
hade alltid älskat Jane så varmt,
det, gjorde vi alla förresten. Hon
var så glad, så hjälpsam och rar.
och vi önskade intet högra än att
se henne lycklig. Därför skulle
också jag, hennes »lillsyster», som
hon brukade kalla mig, göra alli
vad som stod i min makt för att
bespara henne sorgen att uppleva
en äktenskaplig tragedi .. .
De fortsatte att prata lika
lågmält, och de enda ord jag kunde
uppfatta var: »Lilla syster» ... 1
samma sekund som den guldhåriga
skönheten uttalade dem, skrattade
hon litet ironiskt, och Harry
instämde i munterheten. Strax
därpå kom han tillbaka till mig. Vi
åto våra bananer under en
tryckande tystnad. Han såg litet
generad ut och betraktade mig ibland
forskande. Jag kände mig
förargad å min systers vägnar och
kunde inte, trots alla ansträngningar,
visa mig glad och naturlig. I
vilket förhållande stod han till denna
flicka? Vad hade egentligen
passerat mellan dem? Vad talade de
om, vad skrattade de åt...
»Ska vi åka hem nu kanske?»
frågade Harry plötsligt. Det ville
jag helst av allt. oeh så satte vi
oss upp och startade bilen . ..
Omedelbart därefter åkte den mörkblå
bilen förbi oss. Jag säg henne nu
bättre. Hon var mer än vacker!
Hennes hår stod som en guldsky
under den gröna baskermössan.
Hon höll sitt huvud rakt, och
det var något pojkaktigt käckt
över hela hennes person. Hon
hade en vacker mun, vars förföriska
amorbflgar hon ytterligare
poängterat med litet »rött». Hon
vinkade, när hon passerade förbi. Jag
såg pä Harry.
»Vi äro skolkamrater»,
skyndade sig min svåger att förklara.
»Ovanligt vacker flicka! Inte
sant ?» frågade jag.
Ȁr hon? Det liar jag inte lagt
märke till», svarade Harry med
spelad likgiltighet. Nu förstod jag,
att han verkligen var intresserad
av henne. Just detta, att han
påstod’sig inte lia lagt märke till
hennes ovanligt tilldragande yttre
visade, att saken var sjuk. Mina
misstankar voro säkert inte
obefogade. Jag skulle göra allt vad jag
kunde för att hindra honom från
ali träffa henne vidare. Bara -lane
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
