Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
komme hem. skulle allt bli bra.
.Jane var så klok, så intelligent och
praktisk, hon skulle snart
återvinna sitt goda inflytande över
Harry, och flickan med gnidhåret
skulle inte längre existera. Jag var
säker pä att Harry älskade min
syster, men han kände sig
naturligtvis smickrad av att få visa sig
ute med denna unga skönhet. Hon
var utan tvivel en fascinerande
uppenbarelse, som vilken man som
helst kunde bli förälskad i. Men
Jane skämdes inte för sig heller.
Hon såg mycket bra ut med sitt
blåsvarta, vågiga hår, sina stora,
mörka ögon och sin bländande vita
hy. Det var ännu sex veckor kvar
till dess hon skulle vara hemma
igen. Under denna tid fick inte
Harry träffa den där flickan . . .
Alla mina lediga stunder
ägnade jag nu åt min svåger. Jag
försökte roa honom på alla sätt och
skämde bort honom grundligt allt
för min systers skull. Jag såg till
att hans favoritcigarretter alltid
lågo på hans bord. jag köpte de
tidningar, som jag visste roade
honom, jag gick med honom på
teatrar och biografer, ja, en
gång-följde jag honom till och med ’.för
att åse en boxningsmatch, vilket
nu är det värsta jag vet. Men han
var intresserad av dylikt, och då
så. Jag bjöd ofta hem mina
vänner för att spela bridge eller dansa
efter grammofon och ra<lio, och
Harry såg ut att vara mycket
belåten med mina arrangemang . . .
Som vanligt reste han varje
lördag till Jane, och numera
återvän-le lian lika glad och belåten som
inder den första tiden. Lillan
håle växt, hade fått sin första tand
>ch kunde säga mamma och pappa.
Hon var naturligtvis ett
fullkomligt underbarn, det var klart det:
Jag drog en lättnadens suck.
Det ljusnade vid horisonten!
Måtte min syster snart komma. Dessa
sista veckor hade varit
arbetssamma, det ska gudarna veta. Mamma
tyckte ibland, att det blev för
mycket nattsudd och festande, och jag
kunde inte säga henne skälet
varför. Dä hade hon bara blivit
ledsen och orolig. Torsten lät mycket
sällan höra av sig numera. Ett
par gånger da han ringt och
bjudit mig ut, hade jag varit tvungen
att säga nej. Hade lian kanske
blivit stött? Jag bad honom till mig
med mina andra vänner. En gång
kom han, men nästa gång sade han
nej och skyllde på, att han inte
hade tid. Öh, Torsten, Torsten, om
du hade anat rätta
sammanhanget! Om du vetat, vad som låg
under allt detta och hur förtvivlad
och ledsen jag var över att du inte
brydde dig om mig mera .. . Men
hur kunde du veta .. . Snart
skulle befrielsens timnia slå och min
syster vara tillbaka...
En kväll, jag skall aldrig
glömma den, blev jag »belönad» för alla
mina mödor och ansträngningar.
Och vilken belöning! En av mina
väninnor hade inviterat Harry och
mig till en danstillställning i sitt
hem. Vi kommo litet sent, och
döm om min bestörtning då jag får
se Henneå&v ... Nå, im skulle
jag-konstatera om Harry verkligpn var
allvarligt intresserad av henne.
Vär han det. skulle saken få ha sin
gång. Jag skulle kapitulera och
dra mig tillbaka. »Mot kärleken
och dumheten kämpa själva
gudarna förgäves» .. ’. Vad skulle jag då
kunna uträtta? Hon var
förtjusande att’se på! Jag kunde inte
låta bli att beundra henne, när hon
dansade förbi mig.
. Hon bar en luftig, ljusgrön
tyllklänning och hade en bukett
äppel-blommoi’ på axeln. Hon var slank
och späd och liknade själv en
blomma på en smal stängel. En eterisk
uppenbarelse, bedårande och
farlig. Hon dansade med slutna ögon,
med mjuka, behärskade rörelser.
Säkert dansade hon charmant!
Hon var balens drottning, det var
intet tvivel om den saken. Jag
såg, att till och med Torsten
betraktade henne med beundrande
blickar. Till min förvåning och
tillfredsställelse sade inte Harry
stort mer än »god afton» till
henne. Jag märkte snart, att hon var
förargad över Harrys likgiltighet
emot henne. Till slut kom hon
fram till honom, gjorde eu djup
nigning och frågade halvt
skälmaktigt, halvt ironiskt om han ville
bevärdiga henne med en dans. Han
bugade sig och gjorde en grimas
mot mig över hennes
formfulländade, vita skuldror. En grimas, som
sade ungefär som så:
»Till detta är jag nödd och
tvungen !»
När de dansade förbi mig,
viskade Harry: »Får jag nästa dans?»
HI
Jag nickade jakande, oii.
jag kände mig glad och lätui
wisste jag. all min systers lycka
inie var hotad. De svarta molnen
hade dragit förbi, och solen lin,.,,
ile åter fram. -Iag kände mig
Doll uppspelt som a Id rig förr. Xfir
jag dansade nästa dans med
Harry, sade han leende: »Du dansat
utmärkt, lill-syster. En viss, Utig
[lam, som jag nyss dansade ined,
(ror nog alt hon är munro ett.
det misstar hon sig i. Det är allt
:lu, som är det, lilla pyre! Du dan.
sar som en älva . . .»
.Iag skrattade förtjust. Och den
ua unga dani var samma person,
som jag nyss varit så dödligt rädd
»Snart är Jane tillbaka», sade
Harry, »du kan inte ana vad jag
längtar efter henne, ocli lillan.»
Efter dansens slut gingo vi ut
på trappan. En bit ifrån stod
Harrys bil parkerad. »Ska vi sätta
i den och prata ostört en stund»,
sade Harry. »Det är något jag
skulle vilja tala med dig om. Har
Jag nickade instämmande, och
vi satte oss i bilen. Just då jag
lämnade balsalen såg jag Torsten
dansa med henne. Jag var inte
förvånad över det, men jag hade ändå
inte tänkt, att han skulle öka
antalet av henne tillbedjare. Jag
hade trott, att han bara brydde sig i
om mig ... Jag kämpade, för att ’=
inte tårarna skulle komma i mina I
ögon. Han skulle naturligtvis bli
kär i henne, så vacker som hon
var. Jag var ingen skönhet, det
visste jag, och jag kunde alltså inte {
uppta någon tävling med denna
tjusande uppenbarelse ...
»Du vet», började Harry och
tände sin cigarrett, »bur högt jag
älskar Jane. Beundrar och iilskar }
henne! Hon är 1’ullkomligheten
själv, och jag är inte värd att ens i
kyssa hennes kjoi-felfåll, som del
hette förr i tiden, när man var mera
poetiskt anlagd än nu. Men, du
förstår, sen lillan kom till världen,
existerar det inte någon annan än
hon för Jane. Jag finns inte till!
Jag är ingenling, betyder
ingenting i jämförelse med Drilla.
Aldrig kysser hon mig mer, alla
hennes smekningar gälla barnet. Sa
dant tycker en man blir tråkigt i
längden. Jag förstår mer än väl
{Forts, på sid. .10.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
