Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tåget till Troja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Anförarne, som genom starka rustningar och vapenöfning stodo långt framom de
lägre krigarne, åkte i striden på vagnar eller hoppade ned från dem och
stridde till fots. Spjutet var hufvudvapnet, men det användes sällan till att
gifva stötar med utan kastades vanligtvis; sedan grep man till stora stenar
och slutligen användes det tveäggade kopparsvärdet. Kämparnes hufvud
skyddades af en hjelm med fladdrande tagelplym, den venstra armen af
skölden och bröstet af pansaret; alla dessa persedlar voro af tjockt läder
och beslagna med koppar. Hvarje krigare rörde sig oberoende af sin granne,
utkämpade ofta en enkel tvekamp, som ofta afbröts af långa tal och lika
långa svar och yppade de lidelser, som regerade dem och den kraft, som
innebodde hos de kämpande. Lika intressant som detta förekommer i
berättelsen, lika litet kan det jemföras med grekernes truppmassor i den
historiska tiden, då krigarena uppträdde i slutna leder med sköld vid sköld och
spjut vid spjut och alla ledda af en enda vilja, samt då de krossade
barbarernas otaliga hopar just genom denna disciplin och enighet, som gjorde
en enda kropp af hela hären.
Hos belägringshären var det naturligtvis ej heller sörjt för en ordnad
tillförsel af lifsmedel. Skarorna ströfvade plundrande kring i grannskapet och
gjorde äfven längre resor efter lifsmedel och annat byte. Det berättas
isynnerhet om Achilleus att han stormade tolf kuststäder och elfva städer i det
inre af landet och alltid återvände med stort byte. I striderna framför
staden dödade han flere af Priamos’ söner, och de trojanska skarorne vågade
sig slutligen aldrig utom murarne då de visste att Achilleus var i lägret,
men det uppstod snart split och tvist mellan honom och Agamemnon. Den
sednare hade infört i lägret såsom sitt byte, Chryseis, dotter till en Apollons
prest. Guden vredgades deröfver och presten Kalchas fordrade hennes
lösgifvande. Agamemnon måste rätta sig derefter, men han fordrade att Achilleus
skulle till honom utlemna den sköna Briseis, ett byte som denne vunnit.
Hjelten vredgades mycket öfver denna orättvisa, och beslöt att ej mera
deltaga i striden. Han förblef derföre en passiv åskådare af densamma och
lade ej band på sin skadeglädje, då hans egna landsmän blefvo illa
tilltygade af de påträngande Trojanerne.
Men Trojanerne hade snart åter utryckt till ett öppet fältslag, ty Zeus, som
blifvit vunnen af den bedjande Thetis, hvilken vredgades öfver den skymf, som
vederfarits hennes son, hade sändt dem ett godt budskap, och friska hjelptrupper
hade ankommit från Paphlagonien, Thrakien och Mysien. Isynnerhet önskade de
stridbara Lykierna under Sarpedon och Glaukos, att mäta sig med Hellenerne.
Sinnesstämningen hos de belägrande var helt annorlunda beskaffad.
Agamemnon sammankallade ett krigsråd och föreslog der, för att pröfva deras
mod, att de skulle återvända hem. Han hade knappt uttalat ordet förrän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
