Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Skaldekonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
301
Framför detsamma står ett altare med gudinnans bild. Orestes
kommer på vägen, uppstiger på scenen ocli omfattar bilden. Straxt derpå
ditkommer Eumenidernas chor. Den har följt modermördarens fotspår öfver
både land och vatten och omringar honom nu. Athene uppträder och
sammankallar areopagen för att skipa rättvisa. Under dess sammanträde höres
Eumenidernas sång, hvari skalden prisar den gamla rättens helighet och
tillika uppträder ganska djerft mot den tydligt nog påpekade Perikles.
»Och den, som utan tvång sig rättvis visar,
hans lön dess rikare skall bli.
Han nu och aldrig kunna skall gå under!
Men högt jag säger: djerft dumdristig man,
som allt vill vildt förblanda, all gammal rätt förhåna,
han våldsamt skall försjunka
som då med brustna mastens fall
tillika seglen falla.»
Sedan målet blifvit ageradt på ömse sidor påbörjar areopagen sin
omröstning. Eösterna utfalla lika för båda sidorna, men Athene tillägger en
hvit sten och Orestes är förlåten. Chorens raseri är förfärligt, likaledes dess
förbannelser öfver en stad och ett land, der den gamla rättvisan trampas
under fötterna. Slutligen lyckas det gudinnan att försona Eumeniderna,
genom att lofva dem ett tempel och festliga offergåfvor, samt förvandla deras
förbannelser till välsignelser.
Under dessa föreställningar har aftonen inbrutit och nu börjar ett
skaldens efterspel »Proteus.» Det står på visst sätt i förbindelse med Oresteian
emedan det rörer sig kring Menelaos på hans irrfärder. Han har blifvit^
drifven till en öde kust, der gycklande Satyrer hålla till, och der Proteus
plägar vistas med sjöhundar och andra sjödjur. Menelaos och några af hans
kamrater söka att fånga honom, och han förvandlar sig fåfängt än till ett
träd, än till en flammande eldpelare, han måste slutligen gifva sig.
Slutligen uppträda några af hjeltens kamrater under skämtsamma satyrspel i
skymningen med facklor för att uppsöka honom, och sålunda afslutas dagen med
ett präktigt fackeltåg.
De stora gestalter, sorn i Oresteian skrida förbi på kothurnen, den
skakande sanning, som den enkla handlingen upprullar för oss, stå långt framom
karaktererna och handlingen i Sophokles’ Elektra, huru konstfullt de än
utveckla sig. Deri fettas Eumeniderna, modermördarens botgöring och hans
försoning, hvilket allt ovillkorligen tränger sig på menniskotanken vid åsynen
af den gräsliga handlingen, och dermed felas äfven det rätta slutet, konst ver
kets fulländning. Den sednare skalden står högre i de tre tragedierna:
Oedipos konungen, Oedipos i Kolonos och Antigone. I sin Antigone har
han förenat en ädel qvinlig karakters hela idealitet; i Antigone, som modigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
