Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tivt stadium vara rätt svårt att skilja öknamnen från
tillnamn av annat slag. Utmärkande för dem alla är, att de
äro »personlig egendom», som ej går i arv. När under
utvecklingens gång tillnamn av olika slag övertagas av
bärarens avkomlingar, bli tillnamnen släktnamn, och i vårt
land tager denna utveckling sin början under medeltiden
— den kan som nämnts ännu ej anses som helt avslutad.
De äldsta svenska släktnamnen härstamma således från
medeltiden. Tillnamn t. ex. yrkesbeteckningar som Bonde
och Skytte eller öknamn som Puke överflyttas på andra
familjemedelmmar och bli ärftliga, medan andra åter få
namn av sina sigillbilder, t. ex. Båt, Gädda. En annan
möjlighet erbjöd gårdsnamnet. På kontinenten hade länsadeln
börjat uppkalla sig efter stamgodset, framför vars namn
sattes en härstamningspreposition. Att använda
gårdsnamnet som släkt- eller tillnamn är ett uråldrigt namnskick,
som i vårt land förekommit inte bara bland adeln utan även
bland allmogen. På Gotland användes fordom vanligen blott
förnamnet tillsammans med gårdsnamnet för att beteckna
ägaren till gården, t. ex. Karls Stenstu, och allmogen i
Dalarna har intill sista tid som släktnamn använt gårdsnamnet
placerat före dopnamnet — dock är att märka, att flertalet
dalska gårdsnamn härstamma från personbeteckningar,
t. ex. soldatnamn som Frimodig, Plåt, Skjutar eller
yrkesbenämningar som Snickar, Spögubb. Då släktnamnen under
1500-talet börja bli vanliga bland borgarna i de stora
kulturländerna, utgöras de oftast av faderns namn i genitiv
med tillägg av son, medan -sonnamnen hos oss till en
början äro förbehållna herremansklassen. — Icke ens sin
faders namn, säger en svensk språkforskare, hade man rätt
att i alla förhållanden skriva efter sitt eget. Endast en
frälseman, endast den som var vad spanjorerna kalla
hidal-go (fi d’algo) »son av något» kunde göra detta. Om man
i Gustav Vasas historia finner en person betecknad som
Arent Persson, vet man genast att han är frälseman; hade
han, framför detta namn ytterligare ett »herr» skulle han
därigenom varit betecknad som riddare. En bonde och en
sockenpräst ha däremot ingen fader. De utmärkas endast
av sina förnamn med tillägg av hemorten och skiljas
därigenom, att prästen liksom riddaren får ett »herr» framför
namnet. Under utvecklingens gång ha sedan -sonnamnen
blivit de speciella allmogenamnen, medan »herr» åter
blivit den vanligaste av titlar.
Med gårds- och sonnamn, yrkesbeteckningar och öknamn
voro nu inte möjligheterna uttömda att skapa familjenamn.
Redan’ på 1600-talet äro soldatnamn sådana som Munter,
Böös, Bång, Lilja vanliga och dylika spela icke minst som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
