Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
27
"Nej, men jag är färdig att förlora dem, om ej... Så
vet då, Maria, att det är Mg jag älskat och aldrig någon
annan. Nu känner jag mig sjelf. -Min tillgifvenhet och kärlek
för dig har stigit med hvarje dag, och är helt visst af det
slaget, som kan stiga i oändlighet vid skenet af himmelens
ljus, då min första så kallade kärlek endast var ett
irrbloss, som en fläkt kan släcka — den är ock nu
fördunklad — o! förlåt mig det, Constance — af elden från
denna härd, derifrån blott sanning, godhet och sjelfförsakelse
uppgå som lågor, tända af religionen. Tro nu hvad jag
säger; du har visst aldrig gjort det?"
"Nej, så är det! Ack om det blott alltid varit så!"
"Så förskjut mig ej, Maria!" — Men hon hörde nu
ej ett ord mera af hvad han sade, utan nedsjönk på
soffan, tillintetgjord, förkrossad. Öfversten satte sig bredvid
och höll hennes hand.
Nu kom Axel häftigt inrusande: "mamma, för ... men är
mamma sjuk?"
"Ah nej, .blott litet trött efter resan. Grå ut och lemna
henne i fred."
Straxt efter inkom Victor, som ville tala med pappa,
och nu måste öfversten gå ut, för att stilla dem, och tog
nyckeln till rummet med sig.
Då öfversten blef ledsen, ond eller upprörd, fick han
ofta ett barskt, militäriskt utseende. Nu förökades detta
genom åsynen af den falska Kristine vid dörren, helst hon
aldrig hade något att göra i denna del af huset. Men hon
var snar att säga, att hon hört af lilla Axel, att nådig frun
var sjuk, och att hon kommit för att fråga, om hon ej ville
ha någon soppa, gelé eller annat.
"Behöfs ej," svarade öfversten, och så vände hon om.
En stund bortåt var han tveksam, huruvida han åter skulle
gå in till sin fru, eller ännu längre lemna henne i ro; men
han hade sjelf ingen ro, utan gick in tyst och omärkligt,
och satte sig ned att betrakta det förgråtna anletet. Det
var väl detta betraktande, som gjorde, att hon snart
uppräcktes ur sin dvala. När hon slog upp ögonen och fick
se sin man, kunde hon endast säga: "förlåt mig! du har
mycket att förlåta." v
"Du har det ännu mer," svarade Öfversten. Och så
kom han slutligen att beskrifva sitt första giftermål,
ingånget i ungdomens obetänksamma tid. "Jag 21 år,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
