Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
hon 17" — sade han — "vacker, firad, med bildning och
kunskaper, dem hon älskade, kanske något för min skull,
emedan jag varit road deraf alltsedan barndomen. Hennes
rådande passion var fåfänga, klädsel, koketteri, såsom jag
sedermera funnit-, men blind, som jag då var, följde jag
henne endast öfverallt på nöjen och lustbarheter, och
inbillade mig älska henne i djupet af min själ. — Det blef
sedan ett fel af mig att blott för mitt hus och mina barn
ingå en ny förening, der ingendera kände eller följaktligen
kunde älska den andra. För barnen blef du den bästa och
ömmaste moder (ehuru du tog deras kärlek från mig!), men
i afseende på mitt hus och öfriga förhållanden, motsvarade
du, förlåt att jag så upprigtigt säger det, ej min väntan
eller önskan. Yisst var der mycket som för dig måste
förefalla nytt och ovant, men jag sökte intala alla att
understödja dig uti allt, hvari du icke ännu var hemmastadd,
och man gjorde det med nöje för ditt enkla och okonstlade
väsen, som, jag kan säga, intog alla. Snart undandrog du
dig likväl allt som bordt ligga dig om hjertat, sökte blott
ensamhet, blef dyster, sluten och overksam..."
"Ja," sade nu Maria, "allt detta har du fullkomligt rätt
uti att förebrå mig, och mer än då, — men du förstår ej,
hvad det vill säga att sakna något, som ej all verldens
goda för öfrigt kan ersätta ~ denna saknad, som förlamat,
fördystråt hela min varelse — detta att blott hafva en del
af din kärlek, eller kanske ingen del alls, såsom under de
första åren af vår förening, — du erkänner det sjelf. Att
din kärlek någonsin skulle kunna öfvergå till mig, ansåg
jag för en orimlighet; derför ju mer din Ömhet för mig
Ökades, dess mer ansåg jag det, snart sagdt, som ett hån
och en öfvad konst i förställning, som djupt sårade mig,
och jag kunde aldrig bli mottaglig derför, men så mycket mer
för den förödmjukelse och den ringaktning jag tyckte mig
finna från alla sidor. Jag begärde för mycket, och min själ var
sjuk, ja, som en ond ande stundom regerat den. Förbittrad
Öfver allt, visste jag kanske ibland ej rätt hvad jag sade.
Hvad omsorgen om hushållet beträffar, grep jag mig visst
an dermed några gånger, men måste vika tillbaka, utan
att ens kunna för dig göra någon klagan. Du känner ej
tjenstfolket — nej, visst icke — hur de kunna göra lifvet
bittert och tungt för en matmoder, sådan som jag, och de
gjorde mig verkligen sämre, i det de förqväfde allt mitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
