Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettonde kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
41
"Ja, du har vunnit seger genom de mäktiga vapnen
af tålamod, undergifvenhet och försakelse."
"Nej, beröm mig icke, Charlotte, jag förtjenar det ej.
Jag har varit sjelf vi sk, otålig, icke nog tacksam för det
goda jag kunde njuta af, jag tyckte mig ha Met, derför
att jag ej hade hvad jag väntat mig, hvad jag tyckte mig
ha rätt att fordra. Jag kände ej verlden; men af Herren,
som alltid ser och dömer rätt, nedkallade jag hjelp i mina
böner, och han har bönhört mig-, endast Hans nådiga
bistånd har jag att tacka för min lycka, och derför sjunger
jag nu dagligen Te Deum i mitt hjerta." (Efter en paus,
med stigande värma:) "Ur mina föräldrars hus kom jag ut
i verlden, denna verld som jag ej alls kände, och trodde
att den skulle hafva någon likhet med mitt hem,
åtminstone hvad äktenskapet och makars inbördes förhållande
beträffar, men fann helt annat. Der hade varit mycket af
sorg och bedröfvelse, fattigdom och bekymmer, men der
var ändå en himmel — de hade den i sina hjertan, i sin
kärlek till hvarandra, — och så trodde jag att alla
äktenskap skulle vara, — men huru blef jag ej tagen ur min
villfarelse! Jag hade ju försökt hvad det vill säga att
sakna det timliga brödet — det andliga kunde jag ej
umbära — de finnas nog, för hvilka detta är lätt.. . men jag
vill lemna dessa betraktelser — man måste taga verlden
sådan den är, och nu är jag lycklig — du förstår mig ju,
Charlotte? Men likväl ser jag, att man måste akta sig
äfven för lyckan — alltid behöfver man några små
motgångar och obehagligheter för att vara rätt vaken, och när
de uteblifva, är det som jag väntade något."
"Hvem är det som väntar?" sade öfversten, som nu
inträdde, med sitt naturliga glada och godmodiga lynne,
som nu oftare än förut framstod, "det är väl jag som
saknas? — East det får jag väl ej tro, när Maria har detta
goda sällskap."
"Ah," sade Maria gladt, ehuru med svårighet
beherrskande sitt upprörda sinne, "tänk om jag skulle säga på
det sättet?"
"Då skulle jag säga, att du vore orättvis emot mig,
såsom du varit många gånger — men, för all del, det står
ju i reglementet, att vi få ej tala om det förflutna.
Deremot står der, att ni båda nu strax skola följa mig till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
