Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Tolfte kapitlet.
- Trettonde kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hemma, då Emilia skulle få blifva förstyret. Hvem blef
glad, om icke Emilia? Och hon kände redan på förhand
med sig, att allt skulle blifva lika gudomligt rart som nu.
Trettonde kapitlet.
En svaghet — om man så vill kalla det — hade fru
Brunhjelm, att ej kunna vara rätt nöjd, om det förflöt
alltför lång tid, som hon ej fick träffa sin goda van Charlotte
Eernstedt, som varit henne en så god tröst och
upprätthållit hennes mod så många gånger. Nu hade denna vän
varit utrikes någon tid, och nyss hemkommen väntades hon
till Marielund på några dagar, hvilket äfven gerna sågs af
öfversten, som högt värderade detta talangfulla fruntimmer.
Så var hon verkligen, och hade derjemte det lyckligaste
sätt att umgås med alla slags menniskor, gamla och unga,
höga och låga, bildade och obildade *, ty äfven de sistnämnde
ej blott studerade hon gerna, utan värderade dem äfven
för deras ofta klara och naturligt oförvillade uppfattning af
lifvets förhållanden. Genom sin förmåga att ställa sitt tal
efter allas bildningsgrad, som gjorde att alla kunde känna ^
sig förtroliga med henne, samt genom sin innerliga hjertats
godhet och sin uppmärksamhet att aldrig ens på det
aflägsnaste såra någon hade hon blifvit ovanligt omtyckt af alla.
Men visst tyckte hon för sin del att hon först lefde och
lefde fullt i gemenskapen med denna, finbildning, som omgaf
öfversten och hans vänner, af hvilka största delen voro
både beresta och språkkunniga, så att konversationen ofta
fördes på något främmande språk (ehuru’ ej i Marias närvaro).
Men ännu fullare lefde hon, då Marias och hennes hjertan
fingo utgjuta sig i hvaranda. Derför så snart de, efter
hennes ankomst till Marielund, blifvit ensamma, började
hon: "Min älskade Maria, hvad jag är glad att finna dig
lycklig, och lycklig i ordets sanna bemärkelse."
"Ja," sade Maria, "det är jag, goda Charlotte! Nu
kallar jag mig Victoria."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 06:30:39 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hemlif/0040.html
