Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugoförsta kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
03
gyckla med dem, som tilltalade henne i sådan ton och att
smått skratta åt hvad som sades. Så gjorde hon ock en
dag, vid en af sina vanliga redogörelser för mamma, då
ini Lindsköld blott anmärkte, att det är så mycket som i
sällskapslifvet säges utan mening, endast för att roa och
underhålla konversationen; att den, som tager åt sig en
artighet, ofta sedan blir utskrattad, och om äfven något för
stunden blifvit sagdt med mening, är det ofta dagen derpå
bortblåst med vinden.
’•Men," sade Emilia, "det är ’två herrar, som just äro
på ett olika sätt mot alla andra-, de säga ej mycket —
åhjo, den ene, kongl, sekter Ahlfelt, har en mycket lätt
och treflig konversation, men det är alltid något lugnt
allvar i hvad han säger och aldrig några tråkiga artigheter;
den andre är mera fåordig, ser sörjande och begrundande ut,
— han har ock nyligen mistat sin far, som han högt älskat,
grosshandlar Bernstein. De Jära tillsammans ha studerat
vid skolan och universitetet, och äro goda vänner och följas
nästan alltid åt. När den ene kommer och talar med oss,
kommer vanligen den andre straxt efter. Dessa äro
bestämdt de hyggligaste ungherrar bland våra bekanta."
Fru Lindsköld fick veta, att denne herr Bernstein
redan i spädåre ålder mistat sin mor, till outsäglig sorg
för fadren, som nästan dyrkade henne. Efter hennes
frånfälle slösade fadren sin kärlek på enda barnet, sin käre
Alfred, men stridde med sig sjelf, på det han skulle kunna
älska honom för hans, och ej blott för sin egen skull.
Han hade så gerna velat gifva honom allt hvad han
önskade, ja ruinera sig för honom, om så behöfts, men
han stridde mot denna svaghet, och af fruktan att duka
under blef han till och med mera sträng mot gossen, än
nödigt hade varit. Barnaögat är emellertid skaYpsynt att
i sådana fall läsa ’mellan raderna, och gossen lydde derför
punktligt och älskade fadren ömt tillbaka. Aldrig kunde
de vara åtskilda, utan då fadren ofta gjorde utländska resor,
skulle alltid Alfred, både såsom barn och yngling, vara
med honom. Hvilket slag blef det ej då, när fadren föll
ifrån och han hade ingen att sluta sig till, inga närmare
slägtingar, ingen farbror eller morbror, ingen tant, ingen
syster, som han så mycket önskat sig, till att älska och
uppoffra sig för. Det var ej underligt, om han, blef dyster
och sluten. För ung att ännu våga tänka på en akten-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
