Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugotredje kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
omsider afklädde och lade sig, med hopknäppta händer
och bön till sin frälsare, att han ville förläna henne nåd
att något kunna följa hans exempel af tålamod,
undergifvenhet, kraft och besinning i sina förehafvanden. Så
insomnade hon lugnt och stilla, och hade ej ännu uppvaknat,
då Anna på den vanliga tiden inkom. Hon for upp ur
sängen, och frågade om Anna sett pappa.
"Ja," sade Anna,’ "han går i salen. Men så sjuk
fröken ser ut! Fröken måste ligga stilla."’
"Ah nej, det har varit litet dåligt, men nu är det
bättre. Tag nycklarne och ställ i ordning på kaffebordet.
Jag kommer strax efter." Det gick ock ännu fortare än
vanligt för henne att kläda sig. Emellertid hade Anna,
till följd af sin stora kärlek för fröken, alldeles tappat bort
sin vanliga sans, och kom med häftighet in till herr Lindsköld,
sägande att fröken var illa sjuk och att Gud vet hur det
blir med henne.
"Se så," tänkte han med förskräckelse, "detta
fattades i vår bedröfvelse. Och nu måste jag väl följa min
systers råd och antaga någon som förestår hushållet, fast
det blir odrägligt att se en främmande befatta sig dermed."
Han kunde icke låta bli att gå ut i köket och der utgjuta
sig. Men Helena menade, att "det väl ej vore så farligt,
äfven om fröken vore litet sjuklig af sig, — hon kunde
väl ändå alltid sköta för kaffe och the, deserter och annat
smått — det öfriga kan nog jag styra för som det förut
har varit." — Snart kom emellertid Emilia in till sin far
med en fryntlig min på det af gråt uppsvällda ansigtet,
helsade, omfamnade och kysste honom.
"Hur är det med dig, min snälla Emilia?" sade han
innerligt, nästan rörd till tårar.
"Det är ingenting," svarade hon, "jag har varit litet
dålig, men ar nu alldeles bra igen; jag vill gå och se
om Agnes är snäll, så att hon kan få vara med vid
kaffebordet." — Så skedde, och familjen satt snart församlad
vid frukosten. Men innan kort började Agnes att ropa:
"mamma, mamma — hvar är mamma? — är hon riktigt
borta?" Rudolf, som såg Emilias förkrosselse, tog lilla
systern till sig och sökte lugna henne. Fritz gick efter
den nya dockan, skänkt uf faster, och gaf henne; men
Agnes tog och kastade den häftigt i golfvet, ropande: "jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
