Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugotredje kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
73
förkrossad af sina sorgliga tankar, efter den stund på
aftonen, då hon skulle få gå in i sitt rum och fritt få
utgjuta sina återhållna känslor, få gråta ut, såsom hon
behöfde. Men ständiga frågor, nya omsorger hvarje stund,
sysselsättningen med Agnes — allt fördröjde detta
ögonblick. Slutligen kom den efterlängtade stunden, då hon
fick öfverlemna sig åt ensamheten. Inkommen i sitt rum,
föll hon ned på soffan, der hon länge blef sittande-, men
hon föll såsom en stock eller sten, — ingen tår ville
frambryta, utan qväfvet kring hjertat slöt allt hårdare till och
hindrade hvarje utbrott. Ändtligen började hon få litet
luft för tankarne, de gingo naturligtvis till — mamma,
ja, hon genomgick hela sin lefnad, tänkte efter hur många
sorger, hur mycket besvär och omtanke hon förorsakat
henne, hur mycket bättre det kunnat vara för henne,
om Emilia sjelf blott varit bättre, lydigare, snällare . .. ack!
om hon nu hade fått lefva om igen, hur annorlunda
skulle det då blifva! — "Måtte andra blifva bevarade från
den ånger och samvetsförebråelse jag nu känner," utropade
hon, "o! mamma, mamma, som varit mitt allt, allt —
förlåt, o förlåt mig!" — Hon föll som i dvala tillbaka på
soffan. Efter någon stund började tankarne åter arbeta,
"Men," tänkte hon, "mamma sade ju flera gånger, att man
ej får hafva några afgudar? Skulle kanske hon äfven
hafva varit bland dem? Det har aldrig fallit mig in, att
tänka derpå, men kanske är det så.. . hon var dock en
blott menniska. .. ack, men var det icke förlåtligt, var
det icke i sin ordning?... Ja, när jag var barn.. . men
nu, nu . .. o! min Gud och fader, förlåt mig, tillgif mig,
om det är möjligt!" — Och nu föllo några stora tårar, —
sedan flere — och så utbrast hon i den djupaste gråt, som
varade länge; och bröstet blef lättadt, och med
klarhet och reda inom sig bad hon med hög röst, men inga
ord kunna rätt återgifva en bön, som så går ur hjertats
’djup-, nog af, hon tyckte sig hafva blifvit bönhörd af
den, som hon alltid önskade hafva i sin själs innersta, midt
uti verldens sorger och oro eller glädje och lycka; — och
sedan hon så blifvit lugnare, kom nu den tanken för henne,
hur hon borde fylla den verksamhetsplats, som blifvit henne
anvisad: hon måste söka att icke duka under, och hon
måste hemta behöfliga kroppskrafter dertill. — Men natten
hade redan framskridit långt in på morgonen, innan hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
