Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugosjette kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
91
förtroende för Eva, hvilken nu äfven hade åtskilligt att
bestyra för deras inre lilla hushåll.
De båda familjerna lefde helst inom sig, och gjorde
tillsammans små utfärder än till lands, än till sjös, men
sedan någon tid passerat, ansågs det tillbörligt att en gång
besöka en aftonsocietet utan dans. Emilia trodde sig ock
aldrig mer kunna få någon lust att dansa; men
konversationen blef om aftonen ganska liflig. Åtskilliga nya
bekantskaper gjordes, såsom de flesta badgäster gerna
önska, bland annat med en löjtnant Stjernborg, en af herr
Bernheims bekanta; dessa båda herrar tycktes ha blifvit
särdeles goda vänner och voro sällan åtskilda. Man
undfägnades med sång och musik, och samqvämet var
okonstladt och i alla afseenden trefligt. Under aftonens lopp
uppgjorde Emilia och Therese en promenad till morgondagen;
mön Henriette, som eljest var deras följeslagerska, sade
sig ha svårt att följa dem i deras vådliga utflygter bland
berg och backar, ej heller visste hon om man vågade släppa
dem ensamma att klättra i klipporna. Men herrarne
Bernheim och Stjernborg, som råkat afhöra detta på något
afstånd, voro ej sena att fråga, om de ej möjligen kunde
i det fallet få vara till någon hjelp och eftersyn.
"Minsann," svarade Henriette, "kunde det väl behöfvas
så säkra och starka stöd som herrarne tyckas vara."
"Ja bevars," svarade löjtnant Stjernborg, "lita på det;
vi äro riktiga stolpar." Och så gjordes promenaden upp
med dem. Hur det var, så inträffade det. sedan,
besynnerligt nog, som oftast, att när flickorna gingo ut, för att
promenera, kommo äfven "stolparne" — såsom de fingo
heta — i deras vag och följde dem, till stor hjelp för dem
alla, men i synnerhet för Henriette, som bäst behöfde en
stödjande hand och som nu, i så godt sällskap, vågade sig
ut på vida besvärligare vandringar än förut. De yngre
flickorna voro i detta fall så djerfva, att äfven herr
Lindsköld blef något orolig och fann sig föranlåten att särskilt
bedja herr Bernheim hafva ett öga på dem, hvilket ord
föll i god jordmån.
En dag, då herr Lindsköld stod färdig att gå ut, kom
Eva in i rummet för att städa. "Du måste skynda dig,"
sade han, "fröken är borta och badar, och Agnes är ensam
ute på gården."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
