Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugosjette kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
"Ah, det har ingen fara," svarade hon, "jag kan nog
vara lugn, herr Bernheim är der och leker med henne
som vanligt, just som de vore jemnåriga."
"Han måtte vara mycket barnkär af sig," sade
brukspatronen."
"Just inte det," genmälte Eva, "det fins så många
andra sota barn, men dem ser han aldrig åt, men se
Agnes, det är annat, och så bäst han leker, blänger
han både länge och väl uppåt fönstret, så att en vacker
dag falla väl Ögonstenarne ur hufvudet på honom."
"Han ser väl efter om jag är hemma," menade
brukspatronen, "vi ha mycket att talas vid om."
"Jo, vackert," sade Eva småleende, "men si, om
fröken någon gång kommer ut för att tacka honom, då stå
ögonen rätt ut ur hufvudet på honom, och då får nog
Agnes leka för sig sjelf-, och aldrig går den menniskan
rätta vägen heller, utan hvart han skall gå, åt norr eller
söder, så skall han alltid gå här Öfver gården, in från
torget och ut genom stora porten, eller tvärtom, någon
annan väg hittar han visst ej, och så..."
"Hvad står du och pratar för dumheter?" afbröt henne
herr Lindsköld, och gick ut; men hon fortsatte för sig sjelf:
"Eva pratar inga dumheter, hon."
Och hur det nu ock var med dessa dumheter, kunde
herr Lindsköld ej få dem ur sitt hufvud under hela sin
promenad, och när han rätt tänkte efter, föreföll det honom
som de nog kunde hafva någon grund för sig; hvarför han
ock beslöt att utan uppskof göra en liten rekognoscering.
Efter middagen satt han som vanligt och sprakade med
Emilia. Herr Lindsköld uttryckte sin glädje öfver att se
Agnes med hvarje dag taga upp sig, och tog sig deraf
anledning att, bland annat, anmärka att herr Bernheim var
snäll, som så mycket lekte med henne. "Han måtte tycka
mycket om barn," tillade han.
"Ja, det gör han visst," sade Emilia, "han hjelper
henne med hennes docksaker och allt hvad hon skall hafva,
ja till och med att träda på nålen åt henne, då hon
skall sy."
"Och det kan han?"
"Ja, så ser det ut, fast han bar sig dumt åt en gång
då han ville hjelpa mig dermed; jag måste just skratta
åt honom, ty sedan han både länge och väl sutit och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
