Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettioförsta kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112
de fullt sympatisera, och häröfver blef hon nu så
tacksamt rörd, att några tårar trillade utför kinden, då Alfred
i detsamma inträdde.
"Hvad nu?" frågade han häpen.
"Ah, det är ingenting,"’ svarade hon, under det hon
skickade honom några af de der vackra strålarne från
regnmolnet, som hon så lätt framkallade, "är det något, så
kominer det från dig," och så omtalade hon hela sin
tankegång och sina bekymmer, ty allt måste ligga i öppen
dag för honom. Han smålog härvid och visade henne
grundlösheten af hennes farhågor, samt huru rotfästad deras
sympati vore. "Det gifves,"’ sade han, "något instinktlikt,
som för det vanliga menniskoförståndet är oförklarligt. Då
jag såg dig för första gången — och derom hade du ej
någon aning — erfor jag ett så sympatetiskt intryck,
att det sedan varit outplånligt. Mitt oinskränkta
förtroende för min far gjorde, att jag genast omtalade det för
honom. "Tänk ej på henne," var hans svar, "men när
du en gång kommer i den ställning, att du kan ingå en
äktenskaplig förening, se då efter någon, som kan fullt
sympatisera med dig, och undersök sedan väl om hon och
hennes anhöriga kunna vara dig bevågna, innan du tager
något afgörande steg." Jag har fullkomligt lydt honom
häruti, blott ej i det första: tänk ej på henne! Jag följde
dig, jag sökte dig med allt mer växande känsla, utan att
yppa mig för någon. Jag såg dig i den första ungdomens
knoppning, jag såg dig sedan nästan oigenkänlig, tärd,
sjuklig och lidande, och min känsla tilltog i dubbelt mått,
— det blef mig så sällan förunnadt att se dig, men jag
förskaffade mig ändå kunskap om din tålsamma, oförlikneliga
vård om fader, syster, bröder och..."
"Tyst, goda Alfred,"’ afbröt Emilia, läggande fingret
på hans mun, "jag gjorde ej annat än hvad hvilken annan
som helst i mitt ställe skulle hafva gjort."
"Jag skall tiga, då du så vill," återtog Alfred, "efter
jag i alla fall ej kan fullt uttrycka hvad jag ville säga,
men vill ändock tillägga, att med allt mitt grubbel och
mina tankar hade jag, ända till sista afgörande ögonblicket,
en ständig oro, ja nästan en öfvertygelse, att ej någonsin
kunna vinna dig. Min glädje blef derföre så stor, att jag
knappt kunnat bära den, om ej din lugna, milda, ljufva
ande omslutit mig."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
