Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettioandra kapitlet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
117
men å andra sidan ville hon för sin del helst vara på
Porsvik och, såsom hon äfven lofvat, hjelpa Emilia med hennes
bosättningsutstyrsel. Emilia ville ej just öfvertala henne,
så oändligt gerna hon önskade att få behålla henne hos
sig. Det var uppgjordt mellan flickorna, att Julie skulle
bebo rummet näst intill Emilias, så att de alltjemnt kunde
vara tillsammans, hvaremot Rudolf, som förut haft detsamma,
skulle flytta in i Emmerichska rummen. De skulle få det
så roligt och trefligt, det var afgjordt; och nu inträffade
verkligen helt oförmodadt något som gjorde’att deras
önskningar blefvo uppfyllda.
Då i början af året Emilia hade sett sig ej medhinna
att gifva Agnes den undervisning, som nu för henne
började blifva så nödvändig, hade en lärarinna, Evelina
Tern-berg, blifvit antagen att komma hvarje förmiddag för att
läsa med Agnes, som dock förklarade att hon ej ville alls
läsa för henne, om hon ej ville lofva att göra henne lika
snäll’ som Emmy; och detta utföll så lyckligt, att både
lärarinna och lärjunge blefvo snälla och äfven allt mer och
mer höllo af hvarandra. En dag sade nu Agnes till Emilia;
"vet du, att Evelina vill så gerna resa med till Strömstad,
■— kan hon inte få följa med, så kunna vi läsa der också?"
"Kära barn, inte vill faster hafva henne med sig."
"Ah jo, jag skall be henne derom."
"Men kanske har Evelina inga penningar till resan."
"Ah, det skall jag be pappa om — det, ligger stora
penningebundtar i en låda i hans chiffonier, det har jag
sett — jag skall gå och ta en, och så säger jag: den här
tar jag och ger Evelina, så att hon skall kunna resa till
Strömstad, och då säger pappa: nej, det får du inte; men
då säger jag: åh jo, söta pappa! — och då säger han: du
lilla slarfva, tag den då, och låt mig vara i fred. Och så
skäll hon få min sparbössa, — der har jag bestämdt en
hel riksdaler."
"Ja, du tycker det, du lilla slarfva, men det går inte
ihop," menade Emilia. Emellertid var förhållandet, att
Evelina var ordinerad att resa till en badort, och som
hennes föräldrar ej voro alldeles obemedlade och hon
dessutom fått löfte om understöd af en förmögen slägtinge, så
var blott fråga om att få ressällskap. Med nöje antog fru
Emmerich henne till hjelp och sällskap på resan, och på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
