Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettiotredje kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
129
"Tack, goda mamma, men låt mig slippa att gå med,"
Och så gick fru Emmerich ensam.
Då hon inkommit och omtalat allt detta, sade
assessorn endast: "kära Amanda, det der har jag sett länge, men
tänkt att jag icke borde låtsa derom, utan låta det utveckla sig
af sig sjelf; — emellertid har jag öfvertänkt saken, och
kanske är detta parti bättre än något annat. Kom, låt oss
gå in till Julie."
Julie fick nu blott tillsägelse af sina föräldrar att
stanna qvar på Forsvik och hjelpa Emilia så mycket hon
kunde med hvarjehanda, men hon förstod deras mening,
och sade, omfamnande dem ömt och efter att en stund
hafva hemtat sig: "när pappa och mamma återkomma hem,
få vi kanske fortsätta det andra ämnet, — till dess
önskar jag det må vara som det är."
"Jag önskar detsamma," sade assessorn, sedan han
blifvit ensam med sin fru, "men få se, om det hänger ihop
så länge."
"Ah jo," svarade hans fru, "hvad Julie tänker och
lofvar, brukar hon alltid hålla."
, Nu var det Julie lätt att hålla, hvad hon sagt, så länge
Rudolf var glad och yr som vanligt, men när han började
blifva tyst, inbunden och sluten inom sig, samt till slut
såg sorgsen och orolig’ ut, då blef det en svår strid för
henne att vara så som hon föresatt sig att vara, helst hon
så -tydligt fann, att han visst aldrig kunde föreställa sig
att vara eller kunna blifva älskad af henne. Så gingo de
nu emellertid som ett par beslöjade väsenden, tysta,
fåordiga, allvarsamma, och spredo ingenting mindre än glädje
och lif omkring sig. Flickorna voro ifriga med sin söm,
hvilket var en god förskingring, men särdeles
välkommet var det i alla fall att Ida infann sig på några
dagar för att hjelpa till, — en främmande inblandning i
sällskapet är under vissa förhållanden alltid nyttig. Med
henne ville alla tala, och så blef det nu litet mera lif och
rörelse, så länge det varade.
Rudolf kunde ej begripa, att både’ pappa och Emilia
ibland talade så konstigt, — "eller ligger det blott i min
sjuka inbillning?" frågade han sig. Han hade blifvit
fullkomligt viljelös, oföretagsam, stillastående i allt arbete, men
full af tankar och grubblerier, då han var ensam. "Hur
Hemlif \m landet. 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
