Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettiotredje kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
kommer det till, att, då jag ibland ej kan underlåta äte
betrakta Julie, hon aldrig ser missnöjd ut? Och då jag
en gång förgick mig med att göra det något för oförsynt,
såg hon ändå ej ond ut? Ja, det kan hon kanske aldrig
göra," o. s. v. Emilia frågade honom en dag, hur det
gick med resan. "Ah jo, pappa vill ju, att jag skall dröja
så länge."
"Del är snällt af dig att lyda pappa," sade hon
ironiskt, (nog är det der konstigt af Emilia, tänkte han),
"annars får jag säga dig, att i morgon kommer Anna in
med dina kläder från tvätten, kanske det då vore så godt
att direkte lägga dem i kappsäcken?../’
"Ja, kanske det," svarade Rudolf, men emellertid
när det kom dertill, lades kläderna ganska ordentligt in i
byrålådorna, som vanligt.
Oberäknadt denna lilla biomständighet kände Emilia
sig nu så lugn, så lycklig, att hon nästan blott väntade,
att något ledsamt skulle komma, att det kanske hörde
komma; men hon beslöt inom sig att alltjemt vara vaken,
på samma gång hon var så tacksam mot försynen. Yisst
var det nu sällan hon fick träffa sin Alfred, men hon kände
sig ändå beständigt ega honom, kände honom bredvid sig,
såg honom vid alla sina företag; och då synen ibland tog
gestalt och verklighet, blef det en dess större högtid. Hon
började nu först känna sig rätt frisk till både kropp och
själ. Vistandet i Strömstad hade väl för henne varit af
stor nytta, men med hennes känsla för en skön natur, med
dess blommor och fogelsång, hade säkert vistandet på
Forsvik varit det icke mindre-, och hvar vinnes snarare en
läkedom för själen, än der hvarest hvarje föremål så
uppenbarar Guds vishet och godhet? Der är rätta jordmånen ej
blott för kroppens, utan äfven för själens helsa. Ja,
Emilia hade blifvit vackrare, lifligare, till och med litet
sprittande, såsom hon förut varit. Icke såg Alfred detta
med onda ögon, men egentligen icke heller med någon
ovanligare belåtenhet, — han hade alltid funnit henne lika
vacker. Stundom kom det öfver henne en önskan, ett
behof att meddela sig, att utgjuta sina känslor, och då gick
hon in till sin fader och såg efter om han var ledig —
sinnesledig — och han blef det nästan alltid, då hon kom,
ty hon var alltid så välkommen. Samtalet började då
oftast rörande husliga bestyr och funderingar, men öfver-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
