Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettiofemte kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
"Jag skulle bittert sörja, det är säkert, — jag skulle
känna som en sönderslitning inom mig, — det skulle vara
som om en del af mitt eget lif försvunne, för att aldrig
återvända; men om jag använde mitt högsta bemödande
att med undergifvenhet lida och tåla, är jag öfvertygad
att en lindrande hand skulle räckas mig från höjden,
äfven om det för mig syntes omöjligt, — jag har redan
fullt erfarit det..."
"Ja,, nog är sorgen öfver en moders förlust svår och
djup, men kanske finnes det en som är ännu svårare och
djupare."
"Icke alltid, — men lägg i alla fall i hop alla slags
sorger och mångdubbla dem, så finnes det ändå ingen
gräns för den Högstes förbarmande nåd och bistånd, så
framt vi endast äro rätt mottagliga derför, — om vi, äfven
när vi få vänta på hjelpen, ändock liksom hänga Oss fast
vid honom och alltid tro: Kan skall hjelpa!’1 Rudolf
hade blifvit upprörd och tankfull, tog sin syster om halsen
och kysste henne, sägande: "jag skall tänka på hvad du
sagt." Och "engeln" försvann så småningom.
Bref ankom nu om de väntade resandes snara ankomst,
hvarför Julie, äfvensom herr Lindsköld och Rudolf lagade
sig i ordning till afresan. Med saknad tog visst Julie
afsked af det kära Forsvik, men gjorde det nu med glädje,
i jemförelse med den sorg, hvarmed hon för några månader
sedan tänkte att få göra det för sista gången.
Emmerichska familjen hemkommo friska och glada, de botgörande
syndarne uppträdde för sina domare, fingo absolution och
den ömmaste föräldravälsignelse, och så fattades ingenting
i deras sällhet, sedan nu ett normalt förhållande finge
inträda de förlofvade emellan. Agnes var knappt
igen-känlig, så stor, frisk och frodig såg hon ut, och nu tillika
så älskelig, sedan hon öfvervunnit de ständiga små plågor,
hvaraf hon förut lidit, och blifvit nog förnuftig att lägga
band på sitt inrotade sjelfsvåld. Hon var utom sig af
glädje att få träffa pappa och sina syskon, till hvilka hon
äfven räknade Julie, kysste och smekte dem alla
oupphörligt.
Herr Lindsköld och Rudolf återvände snart från sin
stadsresa till Emilia, som blef glad att emottaga endast
hugnande underrättelser, och nästan längtade att komma
in till staden, huru mycket det än kostade på henne att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
