Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettiosjunde kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
153
tadt till middagen och som hon nu ville återtaga. Det
gick bara på tok, blef plumpar och sudd, icke heller ville
hon vända honom ryggen. Kanske hade det i alla fall
ej gått bättre. "Hvarför skall du sitta så der midtför?"
sade hon slutligen.
"Jaså, får jag ej det?" svarade han och vände sig
åt sidan, men vred på samma gång hufvudet om och
betraktade henne som förut; det blef ändå värre för Emilia.
Men nu hittade hon på råd: hon omglättade ett hörn,
bredde väl ut det och lade ett märke framför, derpå gick
hon och tog honom vid handen, förde honom fram att sitta
vid bordet, satte pennan i hans hand. Han lydde och
skref helt mekaniskt, och såg sedan upp för att få veta
om det var bra.
"En för lång släng, som ej passar vid märkning,"
blef anmärkt, och ett annat hörn framlades. Detta blef
bättre, och ännu ett annat fullkomligt bra. Så fortsattes
det under tystnad; men som tigandet blef pinsamt, så för
att ändock säga något, tog han i hast till sig hennes hand
att kyssa. Derpå en missnöjd min, och så fortgick
skrifningen åter både fort och väl och afslutades på mindre än
hälften af den beräknade tiden. Herr Lindsköld, som ofta
nog sökte upp Emilia för att sällskapa med henne, alltid
hafvande i minne att detta snart skulle komma att taga
slut, inträdde nu.
"Jaså, du har god hjelp, ser jag," sade han.
"Ja, en mycket god hjelp, det får jag bekänna."
"Och för mig," sade Alfred, "en liten försmak af mitt
blifvande slafveri,"
"Som du afkastar när du behagar," sade herr
Lindsköld.
"Det kan jag nog inte," genmälte han och sjönk
liksom uttröttad tillbaka på stolen; men som det ej var
riktigt slut, måste han återtaga slafarbetet, hvarefter han
nedföll i stolen utmattad och nedslagen, med en djup suck
och dignande hufvud. Nu kom Emilia och tackade den
olyckliga varelsen, klappade honom på kinden, strök undan
håret och kysste honom på pannan, då han straxt
qvick-nade vid och sade att det var väl han fick någon
upprättelse, ehuru bättre hade han kunnat få. Sedan medtog
Emilia så mycket linne hon kunde och gick ut. Herrarne
satte sig nu. i hvar sitt soffhörn och sprakade först om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
