Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyratiofjerde kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188
velat säga, om de blott vågat. På gården satt öfversten
på sitt gungbräde, och gick emot dem, så snart de syntes
komma. Han hade särdeles tyckt om och tillstyrkt den
egenhändiga presenten af Maria; och då han nu fick se
den såsom kostym för de älskliga damerna, kunde han ej
afhålla sig Iran att lyfta dessa ur vagnen, omfamna och
kyssa dem — ej på pannan — det måtte gå med deras
männers förtrytelse hur som helst, eller med Marias; — den
senare såg emellertid ingenting, men fick snart veta det,
och de tre förorättade förenade sig, kan man veta, i
gemensamma klagomål Öfver den frihet öfversten tagit sig. Huru.
innerligt rörd Maria blef vid deras inträde, låter knappast
beskrifva sig. Äfven träffades Aurore, som bröllopsdagen
varit litet opasslig och derför måst stanna hemma; nu kom
hon, med sin man och en liten son, mycket hjertligt mot
dem, ja nästan hjertligare än de väntat. Sedan de sprakat
en stund tillsammans och Aurores man kommit i lifligt
samtal med Alfred, sade hon sig mycket önska att de
framgent skulle bli lika lyckliga som hon var det, i
’synnerhet sedan hon och hennes man så mycket som möjligt
aflägsnat sig från hofvets kretsar. På eftermiddagen fick
hon tillfälle att mera enskildt tala vid Emilia, för hvilken
hon först öppnade sitt förtroende. "Du vet ej," sade hon,
"hvad det vill säga att hafva varit fåfäng och flärdfull, att
hafva blåst dessa försvinnande såpbubblor, som oupphörligt
måste förnyas, men aldrig få någon varaktighet eller gifva
någon sann ro, och sedan öfvergå till det stilla, sanna,
allvarliga lifvet; jag är nu gudskelof på väg dit, och du skall
dervid blifva mig behjelplig."
"Men din man?"
"Ack ja, han är så god och böjlig-, han har ock
ledsnat vid hoflifvet och vill draga sig tillbaka derifrån så fort
sig möjligen göra låter."
"Du är väl då skuld dertill att han kommit på andra
tankar?"
"Kanske något; men om så är, har jag derför att
tacka min goda, älskliga stjufmoder, för hvilken du ej kan
tro, hur min kärlek med hvarje år ökats,—ja, huru har jag
ej erfarit hvad hjertats oskrymtade, oförfalskade godhet
förmår att öfverskyla allt hvad man kunde vilja kalla små
brister, hvilka i sanning vid jemförelse blifva så oändligt
små och obetydliga ... Dock ej mer härom nu; men om vi
framdeles komma att förskaffa oss en landtegendom ..."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
