Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. De blåblommiga kopparna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3°
båda så gamla att de alltidsatte sig i de främsta
bänkarna, både för att höra och för att det liksom
blev lite mer av söndagen, när man gick hela den
långa mittelgången ända fram.
Sen var det ju allehanda slags folk. Och ävenså
ju körandes folk. Först över Stora Kyrkobron: det
sade ett kort rung, så pass stor var den ty den gick
över stora bäckens ena biflod ; så över Lilla Kyrkobro,
som sade ingenting alls och som man icke behövde
ge akt på utom när barn skulle begravas, ty då
började kyrkoringningen, när stassen var vid Lilla
Kyrkobro, men för stort folk började den vid Stora.
Det sade för resten inte rung likadant vem som kom.
Vi pojkar visste precis hur det lät för den ene och
den andre. Det fanns väl ingen bro som vi icke suttit
under många gånger, när det kommit körandes över
den. Och när t. ex. Nils Andersson kom med sina
stadiga svärtor, sina nyblankade selar, sin nyrakade
mun och sina två nyborstade pojkar, då gick det så
nätt och fint, och då saktade han gärna av ett ögon-
blick för att se på sin nygrusade väg, ty det var just
hans vägstycke, vilket han alltid höll smågrusat som
en trädgårdsgång.
Under tiden som nu vagnmakaren och de andra
färdas på kyrkovägen, ha vi pojkar skridit neråt längs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
