Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. De blåblommiga kopparna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
29
den gamle vagnmakaren och »skräddaren vid vägen».
Vagnmakaren har med visshet en näverdosa i sin
vänstra ficka, den snusar han själv av; men i sin
rockskörtsficka har han horndosan med vita sling-
inläggningar på locket, och när han första gången
bjuder på den dosan i kyrkbänken — och det gör
han ofta inte förrän predikstolspsalmen kommer — är
den så slät och nyklämd under locket, att det är
svårt få fingrarna i deo, men när den gått bänken ut
och kommit tillbaka, kan man bekvämare skrapa åt
sig. Då tar vagnmakaren själv sin egentliga kyrko-
pris, och därmed lägger han definitivt hela vecko-
släpet bakom sig och samlar sig till uppbyggeisen.
Så har han gjort, förmodar jag, ända sen den gamla
kyrkans tid. Mer helgad än någon annan söndag
kom dock dosan tillbaka den dag, då prosten hade
glömt sin egen stora dosa hemma och helt fritt
gick ner i kyrkgången och sade: »Finns här någon
som kan bjuda mig en pris?» Då steg vagnmakaren
fram, ehuru det i den bänken fanns ett par inskrip-
tionsdosor, och var glad att .horndosan ännu var
orörd, och aldrig hade han känt sig så ett med
gamle prostens kristendom, som han gjorde den
dagen.
Dessa två, skräddaren och vagnmakaren, voro nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
