Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Frisken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IOO
ända till slut, mustascherna rätt ut långt förbi kin-
derna, blicken ispänd: han syntes mig fruktansvärd
då. När så allt var rundligen slut, kom hans första
nej. Men han bibehöll lika orörlig sin kampställning,
endast strök den ena mustaschen, eller båda om han
hade båda händerna fria; han ville vänta tills han,
efter ett nytt vädjande, kunde avskjuta sin andra salva:
och efter denna icke ett ord. Mer än en man var i
hans oföränderliga rådslag förkastad och utspydd ur
hans mun, utan att det egentligen kunde sägas något
som graverade honom efter katekesen.
Och sådan blev Frisken på en gång, i ett be-
stämt ögonblick, alldeles som när skalder och andra
få knäppen. Men det övernaturliga, som man gärna
vill finna i varje knäpp, försvinner i någon mån däri-
genom, att åtminstone en naturlig anledning förelåg,
nämligen en örfil. Det var den sista Frisken i sitt
liv mottog, och blev liksom riddarslaget för honom.
Han var då sjutton år och stod i vagnen och skulle
hjälpa störstdrängen att få mjölsäcken på ryggen,
vilket råkade ske så att både mjölsäcken och Frisken
och drängen kommo att ligga om varandra på sten-
bron. Frisken — som han för resten inte då hette —
fick sin örfil, såsom laglikmätigt var. Därtill svarade
han ingenting; utan gick bort och makade ena ändan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
