Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12. Pernilla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ut ifrån Storemors kammare. Det bar sig lite dumt
de första dagarna, mente Bakvången. När det först
kom över honom, visste han sig ingen råd, och en
natt kunde han inte på villkor bärga sig i sängen
utan klädde sig och gick ut så tyst han kunde, ut i
marken och strövade omkring. Då hade Matilda märkt
nagot, och till slut, som han satt där vid klöverstycket
kring torvmossen, så hade hon också kommit — »och
då såg hon så beklämd ut, så jag glimmer det aldrig».
»Du tror bestämt nånting galet, Matilda,» hade han
då sagt. »Men i det fallet ä hon lugn nu, för det
förstod hon att jag inte tänker på nåt sådant. Hon
ä ända vek i hurnöret,» tilläde han, »fast hon skulle
bära allt som Vår Herre vill lägga på henne.»
»Gott, det ä bra, Anders Olsson. Det ordnar ni
nock på rätt vis.» —
Jag vet icke så precis vilka år det var som Bak-
vången gick och drogs med dessa bekymmer, men att
jag sett honom en gång under denna hemsökelsens
tid, det vet jag, och det var den dagen han kom hem
från tinget, som jag sa, en vacker sommardag bort
mot kvällen till. Jag förstod ju ingenting av det då:
var väl den gången så där i konfirmationsåldern och
händelsevis ridande där i ett ärende, och gick och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
