Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
49 ’
Fast du älskar henne djupt,
Som ett bättre, högre sjelf,
Fast att skiljas henne vid
Skymmer lifvets sol för dig,
Röfvar allt behag från tingen,
Hjertligen vet,
När halfgudar gå,
Gudarne komina».
Detta är ädel stoicism. Bland Emersons
skaldestycken äro några som vittna 0111 en mindre ädel
sådan, 0111 en sjelfkänsla som glädes i sitt verldsförakt,
glades att känna sig ha nog medan verlden svälter; något
som påminner 0111 myrans hånande svar till
gräshoppan i Lafontaines fabel. Men denna skugga går som
ett moln öfver skaldens klara himmel, och har der ej
blifvande hem. Ett starkt framstående drag hos
honom är hans kärlek till det starka, stora och
natur-nödvändiga, snart sagdt i allt. Så säger han i sitt
poem »Yerldssjälen:»
»Jag tackar morgonens ljus,
Jag tackar det skummande haf,
Jag tackar NewHampshire bergen,
Och skogens grönliåriga träd;
Jag tackar den modige mannen,
Och qvinnan af helig håg,
Ocli gossen som dristig i leken,
An aldrig tillbaka såg».
Men högre än denna, står vår Geijers sång:
Hemmen i nya Verlden. 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
