Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.255
Och aldrig- har väl Guds välsignelse synbarare
hvilat öfver en menniska. Huru friska, huru fulla äro
ej uttrycken af hans glädje och tacksamhet, allt som
han åldras; huru synes han ej bli med hvart år yngre,
lyckligare! Han förebrår sig att njuta så mycket, att
känna sig så lycklig i en verld, der så många lida.
Men han kan ej hjelpa det. Vänner, naturen, den
osyuliga kärleks- och tacksägelse-källan som sväller allt
rikare i hans själ — allt förenar sig att försköna hans
lif. Allt mer vidgas hans synkrets, allt mer, under
aftagande hälsa, tilltar hans tro och hopp på Gud och
menniskor, allt mer hans kärlek till lifvet, det stora,
herrliga lifvet.
Det är på sin ålderdom som lian skrifver:
»Våra vänskapsband bli mer och mer ljufva för
min känsla. Jag tycker ibland som om jag ingenting
hade förstått af menskliga lifvet förrän i denna
sednaste tid; — men så blir det alltid. Vi skola vakna
upp till det underfulla och sköna i det som vi förr
sett med förhållna blickar, och finna en ny skapelse
utan att gå ett steg ifrån våra gamla boställen».
Ofta talar han om sin njutning af lifvet på
ålderdomen. Någon frågade honom en dag hvilken ålder i
lifvet han ansåg som den lyckligaste. Han svarade
leende, att han ansåg det vara omkring sextiotalet.
Under den sjukdom, som, genom aftyning,
slutade hans dagar, synes hans inre lif hafva tilltagit i
kraft och storhet. Med det hjerligaste intresse frågar
han dem, som komma nära honom, om deras
angelägenheter. Hvar menniska synes ha blifvit honom
kärare, vigtigare; och derjemte vill hans hjerna rastlöst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
