Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på sina knän om livet. Det kan tyckas underligt,
att varken jag eller mina kamrater kände
medlidande för dem. Utan medlidande band man
honom, eller dem, om de voro flera, till händer
och fötter och släpade ut dem ur kasematterna.
Vanligtvis förlorade alla genast medvetandet, så
att dödsstraffet utfördes på nära nog redan döda.
Men inte så sällan kunde det dock hända, att
man fann sådana, som modigt gingo döden
tillmötes, och utan att vara upprörda, men i
stället leende. Dessa ingåvo oss respekt, ja till och
med fruktan. Det tycktes oss, i synnerhet mig,
att jag vid varje sådant tillfälle såg något fjärran
hotande i deras lugna, oskyldiga ögon, men utan
att jag då kunde begripa vad det var.
Då jag åtskilliga år oavbrutet arbetat under
utsikten att kunna bli antingen strypt eller
förgiftad, så hade naturligtvis hos mig utvecklats en
ytterlig försiktighetskänsla, ja stundom, man skulle
knappt kunna tro det, till den grad, att det blev
mig en riktig färdighet att kunna förutse faran.
Jag minns en natt, då det var nödvändigt för mig
att ensam fara över till Skutari. Jag maskerade
mig till polisman samt tog vid Galatabron en
båt och befallde att bli överförd. Och det kan
ju tyckas, att jag under nämnda
omständigheter inte gärna kunde ha något att frukta, inte
behöva oroa mig över något oförutsett. — Men jag
hade inte hunnit stort mer än några hundra
meter, då jag greps av en oförklarlig oro. Till en
början höll jag stånd mot denna känsla, men
slutligen tog den så överhand, att jag gav
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
