Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inte var stort större till utrymmet ån en likkista,
var alldeles mörk och framkallade ett djupt
beklämmande intryck. — Själv känner jag inte
någon, ens den starkaste, som inte där blivit gripen
till tårar, om även de kraftigaste naturerna gömde
dessa till ensamhetens långa nätter, till det yttre
för stolta att visa vad de kände.
Från järndörren till gångens slut på en sträcka
av ett par tiotal meter hölls vakt av endast ett
par konstaplar, som för övrigt byttes med två
timmars mellantid. — Utom dusörer då och då
erhöllo dessa konstaplar fast lön, som kunde
överstiga vad även högt uppsatta tjänstemän hade att
utfå. — De betraktades även som statsanställda. —
De voro inte att skämta med, men voro så
mycket mer dryga och därtill grymma. Jag vet fall,
då dessa väktare av eget godtycke gjorde av med
fångar, som blivit dem besvärliga. Stundom kunde
det hända, att jag kom för att hålla förhör med
någon, som jag under vissa förhållanden ämnade
släppa, men för att då jag kom bara finna ett
lik.
Det kinkiga var, att jag därför inte kunde
ställa någon till ansvar. Det ständiga mörkret,
den svåra fukten och den ytterst knappa
näringen gjorde, att mången inte kunde hålla ut
någon längre tid. Frågade jag, fick jag vanligen
till svar helt fräckt: »Försök själv att sitta där
en tid!»
Sålunda förlorade jag en gång en högst rar
delikvent, som skulle ha passat bra till förrädare,
av vilken jag tänkt mig kunna få veta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
