Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI. Försoning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRSONING
87
som om det onda vek ifrån henne.
Hennes svar föll vackert i stillheten.
»Du har rätt. Jag ska inte hindra.»
»Du offrar dig själv. Det är kanske
den högsta lyckan. En stor dag för dig,
Magna, värdig mors minne.»
»Mor!»
Han gick, kom omedelbart tillbaka med
Disa och Rickard. De tryckte hennes,
händer.
»Tacka mig inte.»
Ett hinder var undanröjt. Det svåraste
återstod.
De hörde Brates steg. Disa och
Rickard gingo undan.
Den sjuke stödde sig, ytterst medtagen,
mot dörrposten.
»Hjälp mig!»
Gösta höll honom uppe, förde honom
till en emma, som Magna drog fram. Han
talte så lågt att de knappt kunde
uppfatta.
»Mina krafter äro slut. Men jag fick
frid. ’Glöm hatet’, sa hon. ’Glöm
hatet !’ En väldig predikan. Jag böjde mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
