"Ingenstädes -- säger ett ordspråk -- går det underligare till än i denna världen." Men ingenstädes i denna världen gick det väl underligare till än en afton i vår goda stad Kungsköping år 18..; ty där var ett stort sällskap församlat och där hörde man ordas så här:
"Nu, mitt herrskap, måste vi ta ihop på skarpa allvaret! Alla grupperna i ordning! Kamelior, Resedor och Rosor, församlen er i detta hörn; ljusalfer och troll i det andra, mitt emot. Gudar och gudinnor, träden fram -- Olympen till höger, Walhalla till vänster. Jupiter, överste Jupiter, var är han? ... Står och skakar hand med Odin, minsann. Överste Jupiter, hör hit. vad har ni att göra i Walhalla? Ni hör till olympiska avdelningen. Fru Frigga, var så god och tag reda på Odin och hans folk. Vi måste hålla ordning i världen."
"Jaja, glöm bara inte att Odin skall dansa med Juno och jag med Jupiter!"
"Det förstår sig, i den stora polonäsen. Men nu måste var och en på sin post. Överste Jupiter, var så god och ställ er här med era gossar, Mars och Vulkan, Apollo och Bacchus! -- General Odin, framåt marsch! om jag får be. Löjtnant Thor, syperbt. Assessor Balder, mycket bra. Mamsell Iduna, var så graciös!... Brukspatron Brage -- vart fan har han tagit vägen? Aha! Står och kurtiserar gracerna på Olympen. Hör hit, min gunsti herre; vänta med det där till den stora polskan. Nu är er plats i Walhalla och på denna sidan. Parcer här, Nornor där; det är i sin ordning. Ljusalfer och troll, låt mig se er i era regioner! Inga överlöpare ännu. Man kan bli yr i huvudet. Apropos huvud, var få vi Mimers huvud? Var få vi en Mimer?"
"Professor Methodius!..."
"Vår enögde farbror! Syperbt. Men var är han?"
"Där; står just med pekfingret på näsan och demonstrerar sitt system för grevinnan P. Han är visst ännu vid världens skapelse, det ser jag på honom."
Det har sin riktighet. Professorn, kallad Methodius, står verkligen framför grevinnan P., stadd i svaromål på hennes litet skälmaktiga fråga: "huru det fortgår med systemet?"
"Tackar, som frågar, åjo, det pallrar och går, sa' skepparn som satt på grund med skutan. (Och professorn skrattade härvid hjärtligt åt sitt infall.) Saken är den, att jag inte ännu rätt fått det att gå ihop, att ta skruv, som man säger. Men nog har jag hunnit ett stycke på vägen. Och bara man är säker om grundläggningen, så kan man också vara säker på att få upp huset och få tak därpå. Sålunda, om man vill förbättra världsordningen, så måste man ha reda på världsbyggnaden, och därför måste man begynna med begynnelsen, man måste gå metodiskt till väga. Ponera nu att vi tänka oss begynnelsen, jag menar skapelsen. Tänk er det min nådiga grevinna, en -- röra, ja just en röra, lik en ofantlig grynvälling, som uppfyller hela luften, och alla de där grynen röras och tullras och mullras omkring, alldeles som man ser det i vällingen i en stor gryta. Men hur de nu tullra och mullra, så samla och samla sig grynen (i lärt språk kallar man dem atomer, men vi vilja nu uttrycka oss populärt) i små klimpar och klumpar, och dessa åter klimpa sig tillsammans i allt större och större klimpar eller klumpar -- ty så har det gått till -- till dess slutligen hela grynvällingen kommer tillsammans i en enda stor klimp eller klump, som vi nu kalla jorden. Nu är den färdig; nu ligger den där, som en stor boll, och nu får den en duktig knuff eller puff ifrån sidan, så att den far av och omkring i rymden tills ..."
"Men min bästa professor, vem ger den knuffen?" frågade grevinnan P.
"Puff hit och knuff dit!" avbröts här skapelsehistorien av major von Post, sällskapets och stadens muntra "maitre des plaisirs", -- "ursäkta farbror lilla, men sedan ni hjälpt vår Herre i skapelseverket, så hjälp oss nu litet med att få Walhalla i ordning och låna oss ert huvud till Mimers huvud!"
Den gode professorn såg i förstone något förbluffad ut vid detta oväntade förslag, men svarade sedan godmodigt leende: "Alltför gärna, bara jag kan vara säker om att få behålla huvudet. Ty jag vill påminna mig, att Mimers huvud hade åtskilliga betänkliga öden att genomgå, såsom att avhuggas, kokas och ..."
"Ah, pappa lilla, det har ingen fara. Jag svarar för pappas huvud!" inföll skrattande ett fruntimmer i elegant toalett, och vars ansikte, ännu ungdomligt, hade över dess fylliga former ett sådant solsken av godhet och glättighet, att det tycktes aldrig kunna få skrynklor; och i det Mimmi Svanberg med en vit och mullig hand sökte bringa någon ordning i professorns, åt alla håll stretande, gråspräckliga hårtestar, fortfor hon: "Vi antaga här många olika skepnader, men bli dock alltid vi själva. Jag har åtagit mig att efter varann vara häxa, gudinna och slutligen Pax Domestica med ett helt släp av sopborstar och skyfflar ... pappa blir en präktig Mimer!..."
"Nå, som du vill, min kära Mimmi; men ..."
"Alla måste komma, gå var efter ann'! Låt oss begynna, låt oss begynna mitt herrskap, eljest bli vi aldrig färdiga!" utropade majoren.
"Ett ögonblick, ett ögonblick ännu min bästa major!" bad värdinnan i huset, "låt oss dricka te först. Det är just nu färdigt. Och sedan sällskapet fått taga några förfriskningar, skall allt gå med så mycket friskare liv."
Vi hoppas att vid denna tid ha fört våra läsare ifrån de misstankar, de till en början torde ha hyst, nämligen att de befunno sig i ett sällskap av dårar. De ana troligen nu, att de äro i sällskap med ganska förnuftigt folk, församlat för att roa sig med muntra upptåg. Sällskapet befann sig i handlanden Duvas stora salong, som denna afton öppnades för repetition till den stora kostymbal, som få dagar därefter skulle givas i stadens nya, präktiga societetshus, och vilken fest skulle bli liksom kronan på denna vinters alla festliga tillställningar, och "alldeles rysligt, gudomligt rolig", sade unga flickor.
Man hade denna vinter haft gott om festliga tillställningar i den goda staden Kungsköping, vilken, ehuru icke egentligen hörande till småstäderna, likväl under vanliga förhållanden delade svenska småstäders vanliga levnadslott, som av en småstads invånarinna beskrevs sålunda: "Den ena dagen är där så rysligt lik den andra, att man knappt vet hur man skall skilja dem åt", varför ock mången småstadsbo, för att icke rent av insomna av ledsnad, söker hålla sig vaken med att dricka punsch och spela kort, m.fl. tidsfördriv, som ha till följd att göra pungen lätt och sinnet tungt. Fruntimmerna åter, då de icke dela herrarnas tidsfördriv -- vilket stundom händer -- söka vanligen muntra sig med "kafferep" eller "juntor", romanläsning och smått skvaller, för att något litet krydda det dagliga livets andliga fattigsoppa. Detta synnerligen under våra långa nordiska vintrar. Men denna vinter i Kungsköping hade, såsom sagt, gjort ett lysande undantag från de vanliga vintrarna. Järnvägen, som höll på att anläggas nära utanför staden, hade tillfört dess sällskapskrets en flock unga järnvägsingenjörer, de flesta levnadsfriska och glada unga män, som hade givit nytt liv åt alla nöjen, och man hade i synnerhet gjort sin flit med benen på baler och på supéer, som blivit förvandlade i baler. Med ett ord, man kunde icke påminna sig en så "animerad" vinter i Kungsköping.
Man talade också om tre partier, som voro å bane, och ett avslutat. Detta senare var emellan äldsta dottern i huset, där nu sällskapet var församlat, och den rika brukspatron Tackjern -- "ett mycket gott parti", sade alla människor, ty Eva Duva skulle få eget hus, eget ekipage och -- en hederlig karl.
Eva Duva såg dock blek och föga lycklig ut. Men hon var en av många systrar i ett föga rikt ehuru tämligen behållet hus, och -- föräldrar och syskon hade varit så glada åt det rika anbudet. Hon skulle göra dem lyckliga, kunna bjuda sina föräldrar till middag, sina systrar ut på landet till sig i det gröna. Eva Duva sade ja åt brukspatron Tackjern, som bjöd henne allt detta. Bröllopet skulle stå i maj på föräldrarnas silverbröllopsdag och de gamla farföräldrarnas guldbröllopsdag, och till denna dag har rådman Duva reparerat, tillbyggt och ställt i ordning sitt hus, och den stundande tredubbla bröllopsfesten lyser upp huset och sinnena med varjehanda glada förberedelser. Rådmanskan själv, fru Duva, en vacker och ståtlig fru, synes vara själen i allt glatt ordnande och bestämmande; blott då och då kastar hon en förstulen, bekymrad blick på den bleka och allvarsamma fästmön, hennes dotter. Men så tänker hon: "När hon blir gift och får allting så präktigt och gott, då..." Och så tänker mången moder.
Medan nu teet och andra förfriskningar bäras omkring, och gudar och gudinnor, ljusalfer och troll slå sig ned vid fönster och små bord och njuta och samspråka, vilja vi begagna tillfället att göra närmare bekantskap med några personer och grupper i sällskapet och lyssna till samtalen, som föras dem emellan.
Vi närma oss först ett äkta par, som ser särdeles trevligt ut, ty vi älska trevligt folk och lyckliga makar, och vi se tydligen att de äro makar: denna lilla prästman med den något undersätsiga gestalten, det breda bröstet, det nästan barnsligt runda och öppna ansiktet, och denna lilla fru, vars utseende låter oss ana, att hon förenar både Maria och Marta uti en person, och som nu lägger handen så förtroligt på prästmannens axel, i det hon säger med sakta röst:
"Nu, min gubbe lilla! Nu tycker jag att stunden är god, att du skulle komma fram med förslaget."
"Nu? Hu då!" pustar den lille pastorn med komisk förskräckelse, "kära min gumma lilla, låt mig styrka mig litet först, skaffa mig lite krafter och kurage medelst detta goda te med dito skorpor och ... och ... ett litet glas rom! Ser du -- det där är en sak, som icke går så lätt att komma fram med. ser du ... se där kommer Mimmi Svanberg, tala bara inte om det där förslaget så länge! Sitt ned och drick te med oss ... delikata gorån! -- vad för slag? Vad vill du ha? Ett par gamla stövlar?! -- Alltför gärna, bara jag får några själv. Mor, kom ihåg att Mimmi skall ha mina gamla stövlar, nota bene när jag slitit ut dem först!"
"Ack, vad är det som herrskapet skrattar åt?" frågar, i det hon närmar sig trion, en fru med en särdeles mörk och bedrövlig fysionomi. Det är änkefru Ulrika Uggla. Fru Ulrika Uggla och Mimmi Svanberg äro de största kontraster i världen. Den senare ler och söker ständigt lätta livet för sig och för andra; den förra suckar över allting och ser överallt helst blånor och bölder. "Jag vet inte", fortfor hon nu, "hur man kan vara så glad, när det finnes så mycket bedrövligt i världen."
"Just därför", svarar Mimmi Svanberg, "måste vi söka göra den gladare. Dessutom finnes det ju också så mycket gott och glädjande!"
"Ja, det tycker du, men den som tänker lite mer på sakerna! ... I det här huset till exempel tycker jag att all den här glädjen är riktigt hemsk!"
"I det här huset! Men var i hela världen finner man ett trevligare hus, en hyggligare familj, vackrare förhållanden emellan föräldrar och barn, älskvärdare unga flickor? ..."
"Ja, de sju mamsellerna Duva!... Det är just en glad utsikt det med så många flickor, fattiga flickor till på köpet: vad skall det bli av dem alla? ..."
"Åh, därför blir nog råd med tiden, så hyggliga flickor! Dessutom är ju nu en förlovad ..."
"Ja, men hur ser hon ut, jo, som hon skulle ut att hängas. Det blir bara bedrövelse av det bröllopet, det spår jag, och alla de andra flickorna -- de skola alla komma på den överblivna kartan! ..."
"Det finns ingen sådan karta mer i världen", sade Mimmi Svanberg skrattande; "nu för tiden behövas alla människor för det allmänna bästa och kunna taga plats och bli varandras hjälp i enskilda eller allmänna föreningar."
"Usch då, med era allmänna föreningar; de äro då de ledsammaste tillställningar som jag vet, och med min vilja skall icke Ingeborg gå in i någon sådan. Det är allt bara dumheter och onödiga upptåg. Flickor skräpa nog mycket ändå i världen, utan att komma och skräpa i sådan där allmän förening!"
Fru Ugglas bedrövliga uttryck samt ordställning kom Mimmi Svanberg att utbrista i ett oemotståndligt skratt; men pastorskan tog saken allvarsamt och genmälde: "Så tycker inte jag. Om flickor skräpa i världen, så är det deras eget eller deras mödrars fel. Gud give, att jag hade dubbelt så många döttrar som fru Duva; jag skulle veta utväg för varenda en, dels inom, dels utom hemmet, just i någon av dessa förträffliga föreningar för vårt samhälles bästa, som ger var och en tillfälle att vara verksam och tjäna vår Herre, var och en med sitt pund och efter sin förmåga."
"Det där allt är bara fraser!" sade fru Uggla med bistert uttryck; "en flicka bör gifta sig och ha eget hem och hushåll att sköta. Och det hade Ingeborg kunnat ha, om hon inte i unga år varit en romanesk toka och nekat ett hederligt tillbud, blott emedan hon icke var kär i karlen, kan tänka. Därför sitter hon nu där och klär vägg, rödnäst och gammal, och blir aldrig annat än en gammal flicka. Det är alltihop bara dumheter och bedrövligheter!"
Den som så talades om var en flicka omkring trettio år eller däröver, vars utseende och väsen förrådde ett plågsamt medvetande om en ungdom som flydde och ett slags oroligt bemödande att kvarhålla den. Hon hade vackra tänder och därför log hon ofta, ehuru leendet saknade glädje, och hennes klädsel var mer ungdomlig än som passade för hennes år och utseende. Det var i synnerhet när hennes moders oroliga och dystra blick vilade på henne som hon visade en livlighet och glättighet, som tydligen icke kom från hjärtat. Det gjorde, att hon såg tillgjord ut och ansågs vara tillgjord.
Mimmi Svanberg, som bättre kände och värderade Ingeborg Uggla än hennes mjältsjuka mor, sade: "Ingeborg är en rar flicka och gör nog ännu ett gott parti, om hon så vill. Emellertid tycker jag, att hon bevisade god smak och ädelt sinne i att hellre förbli i sin mors hem än att gifta sig med en man, som hon ej kunde hålla av." Och Mimmi Svanberg, liksom rädd för vidare strid i ämnet, steg upp för att samtala med andra personer i sällskapet, merendels framkallande, vart hon kom, ett glättigt prat och löje.
Vi vilja lyssna till vad några herrar säga där borta.
A. Det här är fasligt tråkigt. Här blir visst inga spelbord i afton.
B. Tror knappt. Låt oss göra det bästa av eländet. Jag går att språka med damerna.
A. Det skall fan göra! Det är så besvärligt att kürtisera. Nej, jag går på klubben, röker en cigarr och beställer en bål punsch, och ni äro välkomna att hjälpa mig tömma den!
B. Inte så dumt, men -- jag vill ändå först språka litet med lilla fröken D. Flickan är rätt söt och säges ha sina femtitusen banko att vänta.
C. Presentera mig för henne, min bror, var god och presentera mig; eller säg mig först, ty jag är nykommen på orten, vilka äro de rikaste flickorna här i sällskapet?
B. Kan just icke säga så noga... låt oss se oss omkring, först ha vi husets döttrar -- min vän v. Tackjern är förlovad med en av dem -- men de andra sex eller sju äro ännu "à prendre".
C. Alltför söta duvor; men ha de något att komma med? -- du förstår!
B. Ingenting just, tror jag, utom vackra fjädrar -- en vacker utstyrsel.
C. Så låta vi dem flyga. Där borta sitta två alltför täcka flickor, lika varann som systrar ...
B. Fröknarna Rosen, "Rosorna", som de vanligen kallas; rätt charmanta unga flickor, de ha många talanger ...
C. Ja, men ha de något i kontanter också?
B. Ingenting utom hjärtan och rosor.
C. Så låta vi dem sitta. Nå, vidare i marknaden!
B. Bredvid dem sitter en fröken Uggla- icke precis fattig och som nog är en bra flicka, men hon är gammal nu, har varit med på balerna, jag vet inte huru många år, redan så att hon är utblommad och förbi.
C. Förbi henne då och till någon annan. Den där bredvid henne i den mörka klänningen... har en ståtlig växt, men ser förbannat stursk ut.
B. Akta dig för henne, ty hon har en skarp tunga. Är eljest nog värd sina tjugutusen banko, det vill säga när pappan, gamle Falken, dör, ty så länge han lever släpper han ingen styver ut, det är säkert.
C. Tjugutusen banko, nej, för så gott pris säljer jag mig inte under toffeln på en sådan där domarinna. Den måste då vara helt förgylld.
B. Här kommer fästmannen, den tillkommande mågen i huset, min vän v. Tackjern, en rik och hederlig karl, kommer att ge goda middagar...
C. Presentera mig för honom, min bror, jag är nykommen på orten och vill gärna lära känna de aktningsvärda...
Presentationen gick för sig. Brukspatron v. Tackjern var en styv och bastant herre, som tydligen tyckte om, att man bugade sig för honom, men föga tyckte om att buga sig för andra. Det var som om en järnstör gått igenom honom från huvudet och till fötterna. På sin väns lyckönskningar till hans förlovning och till den älskliga fästmön, svarade han kallt:
"Hon är en beskedlig flicka och skall, hoppas jag, bli en bra hustru och göra mig lycklig. Jag söker det solida i lyckan såsom i livet."
B. Mycket rätt och klokt tänkt; gott om alla tänkte så förnuftigt!
v. Tackjern. Ja, nog gör man därmed en bättre tjänst åt sig och sitt fädernesland än om man lämnar sig åt varjehanda fantastiska och filantropiska drömmerier. Den där filantropien, med alla dess föreningar och insamlingar, den undergräver totalt ...
B. Tala sakta därom, min bror, ty här nalkas just nu ett fruntimmer, fruktansvärd i denna del, en av våra medborgarinnor...
"Säg fruktansvärd, ty hon är oemotståndlig med sitt goda hjärta och sitt goda lynne, denna de fattigas skyddspatronessa", sade en ung herre nära de andra, "och man kan omöjligen säga nej till något som hon vill."
"Det hör till mina principer att aldrig ge något till insamlingar", sade v. Tackjern, i det han knäppte till sin frack.
"Och det hör till mina att alltid giva till sådana", sade den unge herrn som nyss talat, "då de nämligen göras av personer, som jag vet äro de fattigas verkliga vänner, såsom fallet är med min kusin Mimmi Svanberg."
Mimmi Svanberg nalkades just nu den sist talande, i det hon halvhögt och glättigt sade:
"Min bästa Yngve, din far var en varm fosterlandsvän, och du är hans värdiga son och -- säkert har du ett par gamla stövlar! Jag behöver dem just i denna vecka."
"De skola stå utanför din dörr i morgon, min kusin, ty har icke jag, så har någon av mina kamrater ett par till din tjänst. Vilka gamla ben skola lyckliggöras av dem? -- fast det kan göra mig detsamma. Men behöver du inte två par? Tala vid vår rika brukspatron här i grannskapet..."
"Nej tack skall du ha, det aktar jag mig för, jag vet till vem jag går. Tack, min kära Yngve. Har du hört att monarken är död? Det var en märkvärdig nyhet. Jag undrar hur det skall gå med vår stora bal. Man borde tänka på någon inträdesavgift till förmån för småbarnsskolan. Skulle du ej kunna föreslå det, Yngve? Vi måste säga ett ord åt vår gode pastor därom och söka vinna fru Tupplander för saken. Var sitter hon?"
Fru Tupplander sitter mitt i soffan, pösande i full fjäder- och fras-paryr, tronande som en drottning, eller rättare som någon, som vill agera drottning. Fru Tupplander vill också gärna vara regentinna i staden, högsta hönset i korgen, första frun i sällskapslivet, och ingen har ännu gjort henne platsen stridig, ty fru Tupplander är en rik änka, ger emellanåt rika allmosor och ger utsökt goda middagar, vartill hennes hushållströken, fröken Krusbjörn, förnämligast bidrager. Ty fröken Krusbjörn är ett geni i sitt slag och förestår fru Tupplanders hus på ett både snålt och lysande sätt, vilket sätt just är efter fru Tupplanders sinne. Fru Tupplander och fröken Krusbjörn dela regementet inom huset såsom i ett konstitutionellt rike, överhus och underhus, men i tillfällen av strid, vilka ej så sällan inträffa, blir underhuset vanligtvis segrande. Fru Tupplander har namnet, fröken Krusbjörn har väldet. Fru Tupplander och fröken Krusbjörn kunna dock ej leva utan varandra. Men nu nog om fru Tupplander och fröken Krusbjörn.
Mimmi Svanberg, som ser sina medmänniskors svagheter men snarare ler än förtretar sig över dem, förtretar sig likväl stundom på fru Tupplander men håller sig likväl i gott förstånd med henne, för sin fattiga nästas skull, och även därför lyssnar hon nu med stort tålamod till beskrivningen om en middag, som fru Tupplander skall giva, och om alla de delikata rätterna och vinerna, det hela späckat med beröm för fröken Krusbjörn och hennes talanger. Men när fru Tupplander hunnit till slutet av sin middagsbeskrivning, då passar Mimmi Svanberg på, tar fru Tupplander på hennes svaga sida som beskyddarinna och patronessa och får hennes löfte om hjälp för en fattig familj samt om hennes förord och medverkan för en plan, som ännu denna afton skall utföras. På gott vis nödd och tvungen, ger fru Tupplander sitt samtycke, men tillägger med litet peppar på tungspetsen:
"Minsann jag begriper, kära Mimmi, huru du kan företaga och hinna med så mycket saker på en gång, då din far tvärtemot aldrig tycks bli färdig med vad han har för händer."
"Det är", svarade Mimmi glättigt, "emedan pappa lever för odödligheten och jag blott för ögonblicket."
Mimmi Svanberg hade för övrigt en metod i tal och handling mycket olika sin faders. Den kunde vid första påseendet synas lika med den, som icke så få fruntimmer äro väl bevandrade uti, och som vi ville kalla "huller-om-buller-metoden". Men om alla de, som hylla den, handleddes därunder av ett så gott hjärta och ett så ljust förstånd som Mimmi Svanberg, då skulle de med huller-om-buller-metoden alltid hitta på att säga och göra det klokaste och bästa. Att Mimmi Svanberg med detta hjärtelag och lynne är en stor gunstling i staden hos både fattiga och rika, förstås av sig själv, och att hon har ett stort antal av onklar och tanter, över fyrtio kusiner och ett nästan oräkneligt antal av vänner och goda bekanta, som se till henne som råd och hjälp i glädje som i sorg, det förvånar ingen. Mera förvånande har det förefallit mången, och mig själv, att Mimmi Svanberg, varmhjärtad, allmänt omtyckt, med gott utseende, dock icke fästat sitt hjärta i djupare mening vid någon, utan synes röra sig i en allmän välviljas och människokärleks element, såsom fågel i luften eller fisk i vattnet, och ha nog därav och icke begära något annat. Kanske ligger där bakom någon fördold orsak, som -- vi få reda på en dag. Nu följa vi hennes lätta steg till den grupp av fruntimmer, dit vi för en stund sedan sett ett par herrars ögon och tankar riktade, prövande de unga fruntimrens värde. Där ordades sålunda emellan några unga flickor i anledning av festen:
"Ack, vad det här skall bli roligt! Alldeles rysligt roligt. Men tycker ni inte att fästmön ser bra allvarsam ut och hennes herr fästman bra dryg ut?"
"Ja, detta parti är på hennes sida ett resonemangsparti. Hon har haft ett annat tycke. Men v. Tackjern är rik, och hon har gjort sin familj till viljes."
"Stackars flicka! I hennes ställe hade jag tagit löjtnant M. Han är så vacker och så hygglig."
"Utom när han är lite -- full, som alltemellanåt händer."
"Åh, men då är han som mest charmant emot damerna. Han är för söt! Det ordentligt klär honom att ha litet florshuva."
"Jag tackar för en man med 'florshuva', om han i den vore aldrig 'så charmant'. Nej, då tog jag hellre v. Tackjern, mindre charmant, men mera bastant. I)et blir visst ett liv utan 'florshuva', men också utan obestånd. Jag vet ingenting värre i världen än obestånd."
"Det finnes i världen månget slags obestånd. Men vad säger Hertha om saken?"
Den som nu vädjades till, var samma flicka, som vi förut hört omtalas "med ståtlig figur, men förbannat sturskt utseende". En utmärkt ädel växt och det rika, guldfärgade håret var i själva verket det enda, som på angenämt vis utmärkte henne. Ett moln tycktes hölja hela hennes varelse och gav ett oredigt, icke behagligt tycke åt hennes dessutom icke regelbundna drag. Hon satt tyst och likgiltig, nästan orörlig som en bildstod och skenbart livlös. Om rosor hade blommat på hennes kinder, så hade de, jämte den första ungdomstiden, redan förgått; en grå, entonig färg var hela ansiktet, ögonlocken lågo tunga över de dunkla, livlösa ögonen. Hennes klädnad utmärkte sig genom dess enkelhet och tarvlighet. Den hade ingen den minsta överflödiga prydnad, dock slöt den sig troget och väl till kroppens utmarkt vackra bildning.
Vid orden: "Vad tänker Hertha om saken?" vände hon litet på huvudet och sade kallt:
"Jag tycker, att det är en usel värld, där en god och bra flicka icke har annat parti att taga än att gifta sig med en man i florshuva, eller en man utan hjärta, och som tydligen icke bryr sig särdeles mycket om henne!"
De unga flickorna logo och sade sakta: "Hertha sjunger då ut! Hertha är icke rädd att säga sin mening!"
"Rädd?" upprepade Hertha, "nej jag är icke rädd -- nu mera!"
"Men min lilla Hertha", sade ängslig ett litet åldrigt fruntimmer, som jämt tvinnade med fingrarna alldeles som om hon skulle nysta tråd eller reda ut en trasslig härva; "man måste väl litet tänka på vad folk kan säga. Dessutom besinna! Eva Duva är en fattig flicka och blir nu för all sin dar väl försörjd."
"Jag tycker", sade Hertha med samma kalla lugn som förut "att det är förödmiukande för en flicka att gifta sig blott för att bli väl försörjd. Mera hedrande vore det för henne att bidraga att försörja den som hon älskar. Detta är, tycker jag en företrädesrätt, en heder!"
"Ack!" återtog det lilla fruntimret, vars ansikte och hela person hade något som påminde om en trasslig härva, "nu kommer Hertha åter med sina underliga idéer!"...
"Hon har allt rätt", sade en fru i kretsen, "äktenskapen äro så ofta olyckliga, emedan flickorna icke gifta sig med själar, med hjärtan utan med -- penningpungar!"
"Nej, nej", sade suckande en blek ung fru; "icke med penningpungar utan med -- drömmar! Och detta är icke mycket bättre, åtminstone för hjärtats lycka. Man ser så mycket skönt hos den man älskar, man ser i honom det ideal, som man drömt om och som skall lyfta oss själva till allt gott och stort. Man tror sig finna en Gud och man finner..." här hejdade sig plötsligt den unga frun, i det en svag rodnad övergöt hennes bleka ansikte, och hon tillade blott. "och man finner icke vad man trodde!"
"Men, min söta Emelie", sade leende den äldre frun, "om vi i våra män ej finna gudar, så finna de väl icke uti oss gudinnor. Männen äro dock i allmänhet mera kunniga och högre bildade än fruntimmerna; det måste du även medgiva -- Hertha?!"
"Mera mångkunniga kanhända", svarade Hertha; "och detta är icke fruntimrens fel, då det är så litet, som de få lära, och detta lilla sällan grundligt. Men äro de även mera rättvisa, billiga, högsinnade? Tänka och handla de mera ur det innersta av livet? Med ett ord, ha de mera sann mänsklig bildning?"
"Ha då fruntimren i allmänhet denna?" frågade med ringaktande uttryck en av fruarna.
"De kunde kanske äga och även meddela den", svarade Hertha, "om deras känsla för det innersta av livet fick -- liv, sanning. Men den utvecklas ej och därför förbli båda könen lika inskränikta och grundligt obildade."
"Nej, i dag har då Hertha ett raptus uppriktighet av prima sort!" sade leende de unga flickorna. "Tänk om våra herrar hörde dig! -- Du blir säkert aldrig gift."
"Nå än sen?" sade Hertha buttert men likväl halvt leende. "Äro då äktenskapen i allmänhet så lyckliga på jorden. att den högsta lycka kan anses finnas i äktenskapet?"
"Ack nej!" sade suckande den bleka unga frun, "men -- det gör oss till -- mödrar, och därmed ger det oss en rik och djup erfarenhet av livet, som aldrig blir en ogift, barnlös kvinnas lott."
De unga flickorna tego stilla, liksom träffade av sanningen i dessa ord. Men Hertha sade:
"Icke alla gifta få barn. och finnes det icke en egen rik erfarenhet, en djup insikt av livet, som endast kan bli den ogifta kvinnan till del?" Herthas röst vittnade om en inre rörelse, i det hon fortfor:
"Om vår uppfostran icke vore så ytterst usel, och vårt levnadsmål så ytterst fattigt och inskränkt, om vi tidigt hänvisades istället att söka stöd utom oss, att söka det i vårt eget bröst, i vår egen kraft, om vi finge ägna liv och arbete för stora och ädla mål, om man tillät oss att lyssna till den inre rösten och följa dess ingivelser snarare än alla slags meningar utom oss, om det tilläts oss att få det arbete som vi kunde älska -- då är jag viss på, att vi skulle bli ädla och även lyckliga, giva oss själva och även andra lag!"
"Herre Gud, min lilla Hertha, vill du att fruntimmer skola bli lagmän eller kanske justitieråd, sitta i högsta domstolen?" sade den lilla gamla, nystande ivrigt och synbarligen ängslig.
"Icke just det", svarade Hertha halvt leende, "utan snarare -- något mer!"
"Vad då? Vad då?" sade flera fruntimmer i kretsen, leende och nyfikna.
Hertha teg en stund, sedan sade hon, i det en blek rodnad flammade upp på hennes kinder, ehuru den melodiska rösten förblev lugn som en stilla välvande våg:
"Fordom trodde man, att något stort och djupt innebodde i kvinnan, vilket icke kunde fullt utvecklas om hon icke förblev allena, allena med gudomligheten. Då levde även kvinnor såsom prästinnor i det heligas, det gudomligas tjänst. Denna tro har man förlorat. Nu vill man blott att flickorna skola bli "söta flickor", talangfulla m.m., för att bli gifta så fort som möjligt, lika mycket med vem blott han väl försörjer sin hustru. Det är en usel åsikt av livet och kvinnans bestämmelse, som förnedrar kvinnorna och kanske ändå mera männen. Ty skulden därför ligger mycket i kvinnlig feghet men ändå mera i männens brist på rättvisa och högsinne. Och de bli små i samma förhållande de gjort oss små."
"Nej, nu är det för galet, kära Hertha!" utbrast den lilla gamla, vridande sig i ångest "betänk då vad du säger. Icke går det an här i världen att vara såsom i 'le palais de la Vérité'. Du kommer att bli hatad av både herrar och fruntimmer!"
"Jag vet det!" sade Hertha med korslagda händer och sibylliskt lugn.
"Och tänk, om några av våra herrar här hörde dig! De skulle bli så onda på dig! Du blir aldrig uppbjuden på balerna. Du kommer i tidningarna; du får dig, som jag, en rättegång på halsen. Det går icke an att vara så där uppriktig! Du gör dig och oss alla olyckliga!"
"Har ni så dålig tanke om oss, att vi icke skulle tåla vid att höra litet skarp sanning?" sade nu en mild och manlig stämma, och en ung man, som, stödd mot fönsterpelaren och dold för fruntimmerskretsen av den tjocka gardinen, hade åhört samtalet, steg fram, tog en stol och satte sig i kretsen mitt emot Hertha. Hans vackra utseende, det manligt öppna och frimodiga uttrycket i det ungdomsfriska anletet, det lediga och lugna i hans väsen som röjde en viss blygsam säkerhet eller visshet om att ej misshaga, allt jämte den melodiska rösten tillvann honom genast en glad uppmärksamhet inom kretsen. Han fortfor, i det han riktade sitt tal till Hertha:
"Ni har fullkomligt rätt. Det felar oss män mycket i djupare mänsklig bildning. Men -- det hörer fruntimmerna till att giva oss detta. Ty obestridligen ha de ett medfött djupare sinne för det innersta i livet. Skaparens sista verk fick detta till sin hemgift!"
"Men våra lagstiftare tänka annorlunda!" svarade Hertha. "De betrakta kvinnorna -- åtminstone i vårt land -- som omyndiga väsen; och ofta för- bliva de just i följd därav svaga, ovissa, omyndiga själar, sakna tro till sig själva; -- jag menar icke", fortfor hon flyktigt rodnande, "den tro som kommer av blind egenkärlek, många ha mer än nog därav; jag menar den tro på sig själv, som kommer av tro på vårt eget väsens sanning, på Guds ljus och röst i oss."
"Sant, mycket sant", sade åter den unga mannen. "Fruntimmerna härska ofta mera genom kvinnlighetens nycker och fel eller ock ytliga behag än genom dess ädla makter. De flesta ana icke, huru tusen gånger mäktigare de skulle vara om de nöjde sig att vara sanna, högsinnade kvinnor, sökande ensamt det högsta. Då skulle de upplyfta oss med sig. Funnes nu för tiden kvinnor, sådana som forntidens prästinnor, domarinnor, vestaler -- det är vid deras fötter, som jag ville sitta, på deras ord som jag ville lyssna såsom till orakel ur livets heligaste djup. och vad bäst jag lärt och vunnit under mitt liv, har jag att tacka fruntimmer av denna självlysande. ledande art."
Ett ljus, likt morgonrodnadens ur mulen öster, flammade under dessa ord upp på Herthas kinder och hennes ögon blixtrade likt diamanter, träffade av ljusets strålar. Det lyste upp hela hennes ansikte under det att det lilla fruntimret vid hennes sida såg ytterligt häpen och konfunderad ut.
Dragen törhända lika mycket av den djärva uppriktigheten samt rikiningen av Herthas yttranden som av den verkan, vilken tydligen hans ord hade på henne, fortfor den unga mannen att ställa sina ord förnämligast till henne. Han hade under flera år vistats i främmande länder och världsdelar och omtalade åtskilligt om kvinornas ställning och inflytande hos olika folkraser, ty, besynnerligt nog, tycktes han ha ägnat däråt en allvarlig uppmärksamhet. Alla inom fruntimmerskretsen lyssnade uppmärksamt. och vart ord, som yttrades, var en fråga, som ville locka fram nya ljus i ett ämne, som på flerfaldigt sätt rörde alla. Hertha allena sade intet, men berättaren tycktes dock tala förnämligast för henne.
När han nu plötsligen kallades bort ur kretsen och denna bröt upp, hörde man en viskande kör av:
"Vem är den hyggliga unga mannen? För älskvärd! intressant! charmant! Jag är ordentligt kär i honom! (N. B. det var en äldre fru som sade så.) Vem är han? Varifrån kommer han? Hur kommer det till att man ej förut sett honom eller hört talas om honom?"
"Det kommer sig därav", upplyste en av de äldre herrarna i sällskapet, "att han icke förr varit på vår ort. Han är en bergsmansson från Norrland och är nu anställd som ingenjör vld järnvägen nära vår stad. Jag känner icke en bättre och mera lovande ung man än Yngve Nordin. Han är också vanligen mycket väl anskriven hos damerna. Men akta edra hjärtan, mina unga damer, ty han säges vara, vad man kallar, en stor fruntimmerskarl, men något ostadig i sina tycken."
"Jag ville, att han vore min son!" sade en av fruarna.
Rosorna viskade leende till Hertha: "Nå, stränga Sibylla, vad har du emot denna unga herre? Jag tror, att han fann nåd för dina ögon!"
Hertha smålog liknöjt, i det hon sade: "Han giorde sig artig för oss!" Hon redde sig till att med det lilla nystande fruntimret lämna sällskapet och hennes ansikte begynte återtaga dess mörka missmodiga uttryck.
Man tände nu ljusen i rummen, men i tamburen där Hertha och hennes följeslagerska klädde på sig, var djup skymning.
"Kom ihåg att sätta schalen på avigan, Hertha!" sade den lilla gamla; "schalen och kråkan med, ty det torde vara fuktigt ute. Vi ha dröjt bra länge. Gud låte pappa ej bli ond. Schalen på avigan, Hertha! Ack, att du skall ha sådana där underliga ideer och samtal för dig! Att du ändå kunde vara som annat folk! Schalen på avigan; ... så där!"
Medan Hertha tyst och mekaniskt följde de föreskrifter, som så gåvos henne, kände hon sin hand kyssas samt vätas av en het tår av någon, som hon i mörkret icke kunde urskilja.
"Vem är det", sade hon sakta, "som så kysser min hand."
"Det är någon som beundrar dig", svarade sakta en ljuv, kvinnlig röst, "och som ville ha ditt mod! " ...
"Mitt mod!" sade Hertha, "ack! Gud bevare dig Eva, att någonsin erfara det som gör mig modig, att -- stöta människor!" Hon kysste den unga flickan och skyndade ut i förstugan, liksom rädd att säga mer, under det att lilla moster Petronella famlade efter sina saker, muttrande: "Hertha! -- Hertha, nu glömmer hon visst sina handskar! Hertha, var är min gröna påse och tebrödet då till lilla Märtas namnsdag!. Ack! Att hon skall vara så förflugen!... Nej, se, jag har min påse på armen och tebrödet uti den!... Men vart har nu Hertha tagit vägen?... Alltid måste jag hålla reda på henne!..."
Signalen till avbrottet i samtalet och som även tycktes ha föranlett Herthas och moster Nellas uppbrott, var ett upprop av major v. Post, som åter kallade gudar och gudinnor, ljusalfer och troll till en generalrepetition av kostymbalens grupper och uppträden.
"Nu måste du skynda dig med vad du har att säga, min gubbe lilla, eljest blir det för sent", viskade ivrigt den lilla prästfrun till sin man: "Jag längtar härifrån, jag känner mig så illa till mods, jag vet icke rätt varför."
Den goda pastorn störtade nu upp och ropade med kraftig basstämma:
"Mitt gudomliga herrskap på Olympen och i Walhalla! Viljen I tillåta en stackars dödlig att tala två ord med er innan I begynnen edra lekar, och innan jag går mina färde. Får jag tala?"
Den allmänt avhållna pastorn lyssnades alltid gärna till, och man svarade "tala! tala!".
"Mitt herrskap", fortfor talaren med en blandning av munterhet och allvar, som stundom övergick till rörelse och då kom rösten att synas barsk, eller ock att sväva, såsom kämpade den med gråt, varvid en hastig blekhet kom över det eljest barnsligt glada och öppna ansiktet, "mina herrar och damer! Vi äro nu här församlade för att ställa till något, som man tror skall bli mycket roligt, och jag tror så med. Jag tror också att kung Salomo har rätt uti, att "allting haver sin tid", och att roa sig har sin tid och göra gott sin. Men om man i samma tag kunde både roa sig och göra gott därmed, så vore det ju en dubbel vinst. Och jag tror, att detta nu låter göra sig. Låt mig säga huru. Men först måste jag göra en liten inledning."
"Se så i Herrans namn, nu ha vi väl någon Magdalenastiftelse eller något sällskap för fångarnas uppmuntran i kommande!" mumlade mellan tän- derna herr v. Tackjern och knäppte ännu litet fastare till bröstfickan.
"Det är både ynkligt och löjligt!" suckade fru Uggla, och fru v. Tupplander ristade på sitt fiäderprydda huvud och sade halvhögt: "Ack, sa tråkigt."
Talaren fortfor: "Medan vi här roa oss att spela gudar och gudinnor, och beställa åmtals med punsch och champagne för våra olympiska fester, så springa här i staden, på våra gator, under våra fönster dussintals fattiga, trasiga, stundom -- hungriga små barn, utan vård till varken kropp eller själ, ty många av dem ha usla, många även inga föräldrar. Dessa barn behöva vård, undervisning, de behöva mödrar och skola. Min hustru och ett par av stadens fruntimmer ha länge önskat och även arbetat att kunna tillvägabringa en småbarnsskola, för att kunna upptaga sådana stackars små ungar; och de ha lyckats tillvägabringa en begynnelse, men ack! så liten att den blott är en unge till skola och icke tillräcklig att hysa tredjedelen av ungarna, som kunde behöva henne. Lokal felas, medel felas att utvidga lokalen och att förskaffa de fattigaste barnen middagsmat där. Flera av våra goda och tänkande fruntimmer här i staden känna säkert huru stort behovet är av tillsyn om de fattigas barn och hem, så inom som näst utom staden, och de skola då säkert inse, att det förslag jag nu vill göra, icke är i otid utan snarare just i sinom tid. Jag föreslår därför att gudinnor och gracer, d. v. s. alla damer här närvarande, förena sig i att bilda en fruntimmersförening, för att besoka de fattiga hemmen, tillse barnen och övertaga vården samt kraftigt understödjande av småbarnsskolan; och jag föreslår, till vinnande av medel för en nödvändig fond därtill, att inträdesbiljetterna till den kommande festen må beläggas med en avgift, som kommer fruntimmersföreningen och dess småbarnsskola till godo!"
"Mitt herrskap!" fortfor talaren med värma "många av er veta kanske icke, att icke långt ifrån vårt Olympiska samkväm här i staden, finnes i en av stadens gränder ett gammalt hus, rättare en barack, kallad Stora fjärdingen, dit sedan några år samlat sig mera elände och uselhet än många av er sett under all eder livstid, och att mitt ibland denna drägg, detta utskum av vår stads befolkning, leva barn -- små barn, mitt herrskap, som vart modershjärta här i rummet kunde tacka Gud att kalla sina, och som dock äro i den där Stora fjärdingen hemfallna till all slags elände. Jag säger er, mitt herrskap, att detta är en sak som vi icke böra tåla; utan att vi måste rensa upp denna helvetes fjärding eller åtminstone rensa barnen därifrån och låta dem komma till Guds ljus och liv. Det är vår kristliga plikt. Min hustru har ofta manat mig att tala med er I detta ämne, och nu har jag gjort det och jag är glad däråt." (Den lilla prästen torkade svetten ur pannan, i det han fortfor leende:) "Det kan synas litet djärvt att anlita muser och gracer att rensa upp den där stora fjärdingen, men sedan dagen då -- en Gud på jorden tvådde de fattigas fötter, ha de olympiska systrarna ej mer ansett det under sin värdighet att hjälpa skaffa skor och strumpor åt fattiga små barn. Nu ha vi ett gott ordspråk som säger: "Hastigt börjat hälften vunnet". Låt oss därför begynna verket i dag, i denna stund. Låt oss här och nu förena oss om bildandet av en fruntimmersförening!"
"Jag ämnar skriva en bok emot fruntimmersföreningar!" sade protokollsekreteraren N. B., "jag har redan samlat materialier."
"Ja, det är de där filantropiska företagen och föreningarna, som ruinera oss!" sade herr v. Tackjern, i det han knäppte till ännu en knapp i sin frack.
"Det går aldrig väl med oss; det blir ett elände och ett hospital!" suckade fru Uggla, runkande på hela kroppen.
"Han kunde ha väntat tills min diner, så hade jag kunnat ta mig ur saken!" tänkte missnöjd fru Tupplander, ristande på huvudet.
Åtskilliga herrar, både äldre och yngre, hade emellertid vid nämnandet om "en fond" till ett gott ändamål genast gripit i sina bröstfickor efter plånböckerna, och grevinnan P., som nyss flyttat till orten, där hennes man köpt en större egendom, och som genom sin godhet och anspråkslöshet kom världen att förlåta hennes skönhet, rang och rikedom, skyndade jämte Mimmi Svanberg och ett par andra fruntimmer fram till den goda pastorn, tackande honom och bedjande honom att "räkna på dem".
Den rådande stämningen i sällskapet förblev dock en tvekande och förlägen. Man hörde sägas: "Det är icke tid nu... Man måste närmare tänka på saken... Efter kostymbalen kunde man ju upptaga frågan... Nu måste man tänka på Olympen och Walhalla och kostymerna." Yngve Nordin upphöjde då sin röst för att begära beslut på att biljetterna till kostymbalen skulle försäljas till förmån för den nämnda fonden. Det antogs med acklamation; det övriga förslaget uppsköts till en annan gång, och major v. Post lät åter höra sin röst, kallande gudar och gudinnor att intaga sina platser, och den "gudomligt roliga tillställningen" kom nu i full gång.
"Låt oss gå nu, min gubbe lilla!" viskade pastorskan till sin man, som torkade svetten ur pannan. "Vi ha ändå vunnit något, och jag står inte ut här längre."
"Huru? Mår du illa?"
"Inte precis. Men jag känner en ångest, en beklämning! ... Du vet, att jag känner sådant ibland. Det är mig som om golvet skulle bränna under mina fötter. För all del, låt oss gå!"
"Strax, strax! Låt oss blott taga avsked av värdinnan!" och det
goda, äkta paret försvann snart från skådeplatsen, där allt nu rörde
sig i lustigt vimmel.
