Det var sent och skumt, då Hertha lämnade sin fader och gick ned till sitt rum. Men då hon nalkades dess dörr, studsade hon ovillkorligt, ty en mörk, nästan formlös massa låg på tröskeln där, och ur denna blickade ett par förfärliga ögon upp på henne, under en lugg av tovigt, liksom förvildat svart hår. Hertha ryste ovillkorligt tillbaka i det hon nämnde: "Rudolf!"
Han fortfor att stirra på hennes ansikte, som aftonrodnadens sken upplyste och väl även ett annat sken från aftonens samtal med fadern.
"Rudolf!" upprepade hon med halvt vredgad, halvt förskräckt röst, "Rudolf, är det du?"
"Ja", svarade han, "och du? är du domens ängel?!"
"Jag är Hertha, din kusin. Stig upp; ligg icke så. Stig upp; var en man! Jag har väntat länge att få höra något ifrån dig!"
"Tala bara inte hårt vid mig. Det hjälper inte. Jag är för van därvid. Och nu bryr jag mig inte om hela världen. Trampa på mig, om du vill. Här vill jag dö."
"Stig upp, Rudolf, och kom in med mig, i mitt rum; där vill jag tala med dig."
Den lugna bestämdheten i Herthas röst och orden: "I mitt rum vill jag tala med dig", verkade på den olycklige. Han steg upp. Hon öppnade dörren till rummet och han följde henne in. Hon betraktade honom uppmärksamt, och i det hon varseblev hans fullkomligt likasom skeppsbrutna utseende sade hon med innerligt medlidande:
"Stackars Rudolf! Var har du varit?"
"Jag vet icke så noga. I stora skogen häromkring."
"Du behöver äta och dricka. Vänta ett ögonblick!"
Hertha gick ut och återkom snart med bröd, något kall mat och en skål mjölk.
"Elden är släckt i köket", sade hon, "och jag kan nu ej få något varmt åt dig. Men tag detta, ät och drick!..."
"O Hertha! Du bryr dig då ännu om mig!..."
"Ja, ja; jag blir alltid din vän, Rudolf. Men nu, ät och drick. Sedan skola vi talas vid."
Rudolf åt och drack såsom någon, vilken icke ätit och druckit på flere dagar. Sedan sade han: "Tack, jag har fått nog!"
"Låt oss nu talas vid, Rudolf", sade Hertha med lugn bestämdhet. "Säg mig, vad du tänkt, vad du tänker för din framtid. Vad önskar, vad vill du helst?"
"Se dig!"
"Och sedan?"
"Dö. -- För vad skulle jag leva?"
"Du får icke dö nu, Rudolf", sade Hertha högtidligt. "Du måste leva för att försona, för att upprätta, för att bli en bättre människa."
"Hur skall jag leva? Vart skall jag taga vägen?"
"Världen är stor. Du måste ut i världen, i främmande land långt bort härifrån. Redan anar man här din gärning. Man frågar efter dig. Får man dig fatt, så skall du dö eller inspärras som en missdödare. O, Rudolf, du har gjort nog mycket ont allaredan; gör oss icke ändå olyckligare!..."
"Säg mig, säg mig då, vad jag skall göra?" sade Rudolf förvirrad och rådlös. "Dig ... dig vill jag lyda. O Hertha, du har en förunderlig makt över mig. Men -- när jag tänker på den där förfärliga natten, lågorna, de husvilla, och du ser på mig som en straffets och domens ängel..."
"Jag skall ej se på dig så härefter, Rudolf, jag är din vän, din syster. Hör mig nu, Rudolf. Du måste genast bort härifrån. Här är penningar, 300 riksdaler; de äro mina, och de äro nu dina. Jag vet, att du förstår dig bra på penningar. För dessa skall du genast resa till Köpenhamn. Där skall du uppsöka vår släkting, bankiren Falk. Jag har skrivit till honom, och här har du åter ett brev till honom. Han skall taga emot dig, det är jag viss om, och taga vård om dig tills vidare. Så fort du kommer till Köpenhamn, så skriv till mig och säg mig allt, som rör dig. och jag skall då skriva till dig åter och skicka dig mera penningar, om du behöver det."
"Jag skall inte behöva det!" sade Rudolf, "ty jag är stor, och jag kan räkna och skriva för dagslön. Jag vill göra allt vad du säger, Hertha, om du blott lovar att tänka på mig och skriva till mig ofta. Jag vet, att jag gjort mycket illa, den där natten; -- då gick ett underligt ljus upp i mig; ... men Hertha, övergiv mig icke! ... Du ar den enda, enda i hela, vida världen, som håller av mig, den enda som frågar efter mig, som vill mig väl, den enda..."
"Nej, icke den enda, Rudolf", avbröt honom Hertha, i vars själ i denna stund uppenbarelsens frälsningskällor öppnade sina djup. "Jesus har kommit till världen för att frälsa syndare, gå till honom, Rudolf, och han skall vara med dig och vara din vän."
"Hur skall jag komma till honom? -- Du har aldrig förr talat med mig om honom; tror du på honom, Hertha?..."
"Jag har ej förstått honom, Rudolf, såsom jag gör det nu. Mina ögon ha varit förhållna. Alma kände honom bättre. Se där den lilla boken om honom, i vilken hon läste mycket, den där hon strukit under många ställen. Tag den och läs den och gör, vad frälsaren säger, och han skall föra dig till Gud. Vad du gjort ont hittills, skall Gud förläna ty du visste icke, vad du gjorde, ditt förnuft var omtöcknat, stackars Rudolf, och du hade ingen ledande vän. Men nu har du förstått att du gjort illa; och Gud öppnar dig vägen att göra det gott igen. Jag vet, att ditt hjärta icke är ont. Om du följer Jesus, skall det bliva gott och du skall aldrig göra annat än gott. Varhelst du kommer på jorden, Rudolf, så hjälp de förtryckta och plågade, vare sig människor eller djur. Men hämnas aldrig dig själv, Rudolf; lämna hämnden åt Gud, som ser allt. Gå du blott och förbarma dig över din like, såsom Jesus lärt. O Rudolf! mycket är mörkt och sorgligt och bittert på jorden, men han är ljus och han är god, och med honom till vägvisare så kommer du till ljuset och det högsta livet. Du har mycket att leva för, mycket som kan göra livet ädelt och gott och gudomligt. -- Du har hittills levat som ett stackars skymningens barn; Rudolf; nu skall du leva för att bli ett ljusets, ett Guds barn!" Herthas tårar runno under det hon så talade med en kraft och hänförelse, som hänförde henne själv. Rudolf lyssnade tyst med blickarna häftade på henne, under det han flere gånger drog andan djupt, såsom hade han känt en börda lyftas fran sitt bröst och en ny livsluft där inströmma. Då hon slutat, reste han upp huvudet och sade:
"Gud har talat till mig genom dig, och jag har riktigt fattat och förstått allt, vad du sagt mig, och jag vill göra såsom du säger. Ja, jag vill bli ett Guds barn; jag vill följa Jesus; och du följer ju honom också, Hertha, och vi gå då samma väg, och vi skola då slutligen förenas?"
"Ja Rudolf, ja i himlen, som Guds änglar, om vi bli värdiga därtill. Men nu måste du gå, kära Rudolf; ännu denna morgon måste du vara på väg till kusten. Ångbåten till Göteborg avgår i dagningen från K***. Du måste skynda dig för att hinna dit. Hela din framtid kan bero därpå; -- kom ihåg, vad vi ha talat om!..."
"Ja, ja, jag skall gå. Farväl!..." Han räckte henne sin hand; hon fattade den och gick med honom ut på gården. Det var en kall, klar natt i slutet av april månad; rimfrost betäckte marken; stjärnorna gnistrade över deras huvuden i det höga blå. När de kommit till den lilla grinden, som från gården förde ut till landsvägen, sade Rudolf:
"Hertha, giv mig en kyss till avsked!" Hon ville icke neka honom det i denna stund, hon räckte honom sina läppar, men han drog henne till sig i brinnande kärlek och smärta och betäckte hennes ansikte med glödande kyssar.
Med en ovillkorlig rörelse av fasa och avsky slet Hertha sig lös ur hans armar, i det hon utropade: "Bort! bort!"
Rudolf vände sig bort och gick, högt snyftande. Men just som han stod vid vägen, kände han en hand vidröra sin arm, och Hertha stod åter där med förbarmandets och hoppets sken över sitt ansikte, och pekande åt himlen, i det hon sade: "Där Rudolf, där bortom!" Och så skyndade hon tillbaka, tog av rimfrosten på gräsvallen och tvättade därmed sitt ansikte, som hon tyckte oskärat av Rudolfs kyssar. Så lyssnade hon till ljudet av hans steg, som alltmer avlägsnade sig på den ödsliga landsvägen i den tysta natten. När de ej hördes mer, då andades hon friare. Och som hon stod där allena under den lysande stjärnhimmeln, i den tysta natten, kom, jag vet icke vilken underlig, ljuvlig känsla av kommande morgon och vår över hennes sinne, hugsvalande med nattvinden, vilken svalkande smekte hennes panna och vidrörde hennes ögonlock såsom med en andes kyssar. De upprättande, styrkande ord, hon uttalat, den hugsvalelse hon skänkt åt andra, de kommo nu som goda änglar tillbaka till hennes eget bröst, med aningen om, att en evig kärlek styrde världen, och att hon kunde bliva dess ombud. Känslan av en levande inre gemenskap med en högre, helig, livgivande makt uppgick i hennes själ såsom en morgonvakt och öppnade den till en av dess outsägliga, nästan ordlösa, men icke därför mindre mäktiga böner, med vilka jordens stackars, av natten omhöljda barn söker tränga till ljusets och livets herre, och som kunna tolkas så:
"O du, som jag anar, du som jag ännu ej känner, som jag törstar att fatta, att älska, Gud! upplys ditt ansikte över mig, vänd ditt ansikte till mig och giv mig ditt ljus och din välsignelse!"
Tanken på Alma, längtan att erfara något om henne, något från henne, blandade sig med outsägligt vemod i den suck efter gudomligt ljus, som hon utsände i den tysta natten. Och vem har genom döden förlorat en mycket kär vän, som icke i varje stund av djupare liv och längtan med outsäglig suckan i djupet av sin själ nämnt den älskades namn, bett om ett tecken, en vink, ack! blott en inre tillsägelse, att den bortgångna är till, att den hör, att den älskar oss, att den njuter det ljus, den sällhet, som vi sakna, och manar gott för oss och de i mörkret sittande, hos den fader, vars öra den är närmare än vi!
Så Hertha, då hon räckte sina armar ut i den tomma rymden och sakta ropade: "Alma, Almal" Men intet ljud, ingen vink, intet tecken svarade henne ur den ödsliga rymden. Hon lät sina händer falla, avtorkade sina tårar och gick åter in till sig för att i sömnens armar söka söva alla oroliga frågor, alla tankens och känslans kval. Tårar söva. Det är även därför en välgärning att kunna gråta. Herthas tårar lugnade de upprörda vågorna i hennes själ. Hon somnade och hade en dröm, som skänkte henne en stor hugsvalelse.
Hon drömde att det var natt, och att hon gick in i sitt tysta rum för att gå till vila. Alma var död, och hon var ensam med tunga tankar. Då såg hon skymta vid fönstret en vit gestalt, men som svävade undan, liksom ville den draga sig bakom den vita fönstergardinen. En tanke genomblixtrade Herthas själ: "Det är ett tecken från Alma!" Och hon sprang hastigt fram liksom för att kvarhålla det flyende tecknet; hon räckte ut handen bakom förhänget, hon liksom ville fasthålla en flik av den vita andeslöjan, men då hon drog handen tillbaka, se! då höll hon i den en bukett av de skönaste blommor, sådana hon aldrig förr sett; små klockor, lika liljekonvaljer (Almas älsklingsblommor), av den skäraste ljusröda färg, föllo i lätta doftande klasar ned för höga stjälkar. Förtjust och lycklig tryckte hon den sköna buketten till sina läppar, till sitt bröst och steg med den i sin säng. Då öppnade sig över henne ett stort fönster, och hon såg den klaraste högblå himmel över sig, och där i dess djup satt -- var det en fixstjärna eller ett strålande öga, det visste hon ej, blott att det från den ljusfulla himmeln strålade ned över henne och blommorna, som hon höll i sin hand, floder av ett ljus så milt, så härligt och så ljuvt, som vi kunde tänka oss det i de lycksaligas blickar.
I mången mörk stund därefter hugsvalades Herthas själ av minnet av
denna dröm.
