I Solberga prästgård var allt liv och munterhet. Man drack kaffe och doppade, man sydde, pratade, skämtade och skrattade. Herrarna skulle hjälpa fruntimmerna vid blusarnas och förklädenas tillverkning och gjorde misstag och vände de små plaggen upp och ned, sydde ärmarna galet med flit eller av våda, fingo rättelser, bannor, även beröm ibland, då de här och där visade sig villiga att göras nåltama; eller att tjäna såsom sydynor för några ögonblick vilket de, sanningen att säga, gjorde mindre väl; emellertid gåvo dessa förhållanden anledning till en hel del gnabb och skratt; och småningom blev också det ena lilla barnplagget efter det andra färdigt, uppvisades, prisades eller kritiserades med eller utan rättvisa, och lades så i hög, nämligen till den lilla hög kläder, som för vart barn låg ordnad på ett stort bord.
Mimmi Svanberg beskattade alla ortens ungkarlar med de orden:
"Kusin är tvungen att ge mig en tolvskilling!" Eller: "Herr N. N. skänker mig säkert en tolvskilling!" Och det var ingen kusin eller herr N. N., icke en gång herr N. B., som icke gav sin lilla silvertolvskilling, så glatt som den begärdes, väl vetande, att den gavs till ett gott verk.
Efter den lätta insamlingen blev Mimmi Svanberg livet och själen i syföreningen under det hon, än här, än där, fortfor att mellan människor spinna eller tillknyta de trådar, som hon höll i sin mjuka hand och som alltid knötos till någons gagn. Här var det en lärarinna, som behövde plats i en familj, där en familj, som skulle ha en lärarinna; här ett gammalt folk, som ville upptaga ett barn, där ett barn, som behövde upptagas; här en schal som behövde säljas, och där en fru som torde behöva köpa en schal; och här gamla tanter och unga kusiner, som skulle rådas eller roas, och Mimmi Svanberg skulle uträtta allt och veta råd för allt. Mimmi Svanberg hade verkligen fullt upp att göra som alla människors råd och hjälp.
Så kommo barnen, fingo sina nya kläder och fingo sjunga sina sånger, dem lilla Minna anförde med sin klara stämma. Så kom dansen först med barnen, sedan mellan gästerna själva.
Några av våra läsare torde ha erfarit huru ofta en fest, som följer omedelbart på eller i sammanhang med något kärleksverk vilket man samfällt utfört, får ett mer än vanligt upprymt liv.
Hjärtat liksom kommer med i dansen, och fötterna få vingar därav.
Sällan ha också de glada svenska folkdanserna Väva vadmal och
Nigarpolskan, som nu upptogo både gamla och unga, blivit dansade med
mera liv och under hjärtligare munterhet än denna afton efter
barnbeklädnaden på prästgården. Däremellan trakterade pastorskan med
sitt hembryggda skummande mjöd. och inga hjärtan voro gladare denna
afton än hennes och hennes makes, ty de hade fått sig en dotter i
hemmet, nämligen Eva Duva, som emottog de goda makarnas anbud liksom
Noaks fridlösa duva olivträdets gren vilken tillbjöd henne en
viloplats. Föräldrarna Duva
ville ännu icke släppa ifrån sig Maria. När dansen begynte, lämnade
Hertha sällskapet för att begiva sig till sitt hem, och Yngve följde
henne på vägen.
