Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERTHA
SU
med mera dylikt utgjorde aldrig för ho-
nom oväsentliga detaljer. I ett av bre-
ven till Mathilde lämnar han noggranna
anvisningar i fråga om valet av rätter
till en diné, och man kan därför väl
fatta, hur Richard Wagner även i detta
avseende måste njuta av atmosfären i ett
hem, där pengarna spelade ingen och
intresset för hans person en huvudroll.
Umgänget blev dock ej brådstörtat.
Minna, sjuklig, åldrad och snar till
misstänksamhet, synes till en början lik-
som alla andra intagen av den unga
fruns behagliga väsen. Det var först
då Minna 1854 begav sig på en längre
rekreationsresa till Tyskland, som Ri-
chard Wagner blev vad han själv kalla-
de sig ”der Dämmermann”, den dagliga
gäst, som i skymningen ilade till det
hem, vilket allt givnare blev hans hjärtas
drömslott. Det var en helt ny värld,
som genom mästarens tillskyndelse gick
upp för den unga kvinnan med de mör-
ka strålande ögonen och det vakna, käns-
liga temperamentet. Han gjorde henne
förtrogen med den klassiska litteraturens
skatter, de läste Schopenhauer tillsam-
mans, och han spelade Beethoven för
henne och gav henne primören av allt
vad han själv diktat och komponerat.
Hon yttrar därom själv i de dagboks-
anteckningar, som de efter skilsmässan å
ömse håll förde och sedermera sände
varandra: ”Jag såg hela den rika värld,
som hittills varit stängd för min barna-
själ, öppnas för mig, min blick dröjde
hänförd vid dess under, högre och hög-
re slog mitt hjärta av innerlig tacksam-
het, och jag kände att intet av allt detta
kunde gå förlorat för mig”.
Sålunda, allt medan det ”vita oskriv-
na bladet” fylldes av ett hittills okänt
livsinnehåll, ristades Mathilde Wesen-
donks bild med allt fastare konturer in
i hans egen själ. Från knopp till blom-
ma utvecklades deras samhörighetskäns-
la, icke med vulkanisk häftighet, utan
med den tysta, alibetvingande makten af
känslans djupaste underströmmar. Det
var starka, blomsterprydda murar, som
hägnade den unga kvinnans sorglösa liv,
och dock måste de falla för det som var
starkare än de. Det finns två mycket
karaktäristiska porträtt av Mathilde We-
sendonk. Det tidigaste, efter en tavla av
Kietz, framställer henne sittande med sitt
förstfödda barn i knä, förmodligen taget
ungefär vid tiden för hennes bekantskap
med Wagner, och hon företer här i
ovanligt hög grad denna oberörda, en
smula indifferenta kyskhets- och skön-
hetstyp, som man. möter hos Rafaels ma-
donnor. Men det finns ett senare por-
trätt av henne, det mest kända, där hon
står med huvudet något böjt, som för-
lorad i tankar, ögonen riktade förbi den
betraktande, mot en värld av drömmar,
drömmar av sorg och kärlek. Det är
ett drag av oändligt vemod kring de fi-
na läpparna och ansiktets sällsynt vack-
ra oval har mist en del av sin mjuka
rundning. Det är Mathilde Wesendonk
vid trettiotvå års ålder, då kärlekens och
sorgens eldskrift hunnit fylla hela det
oskrivna bladet, en bild, som tolkar
övervinnelsens smärta och resignationens
seger på det mest talande sätt.
1857 lät Wesendonk uppföra åt sig
en praktvilla på en höjd – ”Gröna kul-
len” — utanför staden. Alldeles intill
densamma befann sig ett litet vänligt
lanthus, i hög grad lämpligt för en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
