Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84 HERTHA
raste bladen ur den store mästarens
liv, den tid om vilken han själv säger:
”Det är mig ganska klart, att jag aldrig
kommer att uppfinna något nytt mer —
denna enda högsta blomstringstid har
väckt så mycket spirande till liv inom
mig, att jag blott behöver gripa i mitt
förråd för att med lätt ans uppdriva
dess blomster”, den tid, då han även möt-
te den kvinna, om vilken han ännu se-
dan år gått om vemodigt yttrar: ”Hon
är och blir min första och enda kärlek.
Det var mitt livs höjdpunkt — de orosfyll-
da, skönt beklämmande år, som jag till-
bringade i den växande trollmakten av
hennes närhet och böjelse, innehålla allt
det ljuvaste, som livet givit mig.”
Sigrid Elmblad.
Prinsessan från Trebisond.
Ett litet reseminne av Jane Oernandt-Claine.
A
tt ovanstående titel är namnet på
en operett av Offenbach ha alla
människor reda på, och att detta namn
äger något ovanligt tagande vet jag av
egen erfarenhet. Ty utan att jag nå-
gonsin sett stycket eller hört musiken,
ha dessa tre ord förföljt mig från min
ungdom eller barndom. Denna prin-
sessa har alltid — på något outransakligt
vis — hört till mina bekanta. Och när
jag för snart åtta år sedan gjorde en
resa över Svarta Havet (som verkligen
gör skäl för sitt namn, ty hur mörkt
är icke detta vatten) och steg i land vid
Trebisond, var det framför allt med en
känsla av glädje att äntligen få gå och
hälsa på henne.
Det första intrycket var dock icke till
hennes eller rättare sagt traktens fördel,
och det är med rätt stor möda man tar
sig fram över den dammiga, illa eller
alls icke stenlagda väg, som för till sta-
den. Denna ligger emellertid pittoreskt
uppe på en bergshöjd, som sänker sig
mot tvänne djupa hålvägar, fyllda av
yppig växtlighet. I de byzantinska mu-
rarna, som omgiva den gamla platsen,
befinner sig ett citadell, och där bodde
naturligtvis kejsaren av Trebisond med
uppvaktning och familj, prinsessan inbe-
gripen.
Själv hade jag känt henne så länge,
att jag föreställde mig henne som
en minst 30-årig fröken, lite medtagen
av att alltid sitta häruppe i ensligheten
och längta ut i världen, men vacker än-
nu förstås och av stort behag. Vi ha-
de aldrig stått på förtroligare fot med
varandra än i detta ögonblick, och un-
der det jag sedan gick och såg mig om
i själva staden, märkte jag, att jag lät
henne bo ungefär var som hälst där det
såg lite egendomligt eller intressant ut.
Så fick denna arma dam till exempel
förnöta dagar av oändlig leda bakom
de vita och ogästvänliga husväggarna i
den så kallade gamla staden — Kalé —,
numera bebodd av turkarna. Och när
jag gick och besökte henne — det gjor-
de jag alltsom oftast —, kom jag som
en vän, åt vilken hon kunde anförtro
hur bekymmersamt det är att vara gift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
