Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERTHA 85
med en museiman. Ingen kunde förstå
henne bättre än jag, ty Muhammed och
hans paradis har ingivit mig fasa ända •
från min barndom. Så till vida var allt
gott och väl och lättfattligt nog i det
stora hela. Men det blev lite mera in-
vecklat, när jag vandrat över en stenbro,
vilken för över hålvägen, och befann mig
i de kristnas stadsdel. Ty där var min
prinsessa gift med en armenier, — vil-
ken som helst, bara han stod i spetsen
för ett stort hus och hade vidsträckta
handelsförbindelser. Och det var inte tu
tal om den saken, här hade hon det
ojämförligt mycket bättre, om det ock-
så fanns ett och annat, som kunde kasta
en skugga in i tavlan. Så som hon nu
hade det, var hon nämligen bunden av
en massa gamla sedvänjor, många gån-
ger av rent medeltida och klosterlikt tyc-
ke Och när jag vandrade på de gamla
gatorna och såg henne komma mig till
mötes med ett svart tygstycke över hakan,
blev jag riktigt ledsen på hennes vägnar.
Detta kunde ju vara betänkligt nog i
sig, men det värsta av allt var, att hon
ett tu tre återtog en turkinnas gestalt.
Det var en förtjusande liten turkinna,
helt ung med gråa duvoögon, vilken
vandrade nedåt hamnen och gick ombord
på vår båt med en pascha, sin make.
Många andras make rättare sagt. Den-
ne tjocke herre i fez förde nämligen ett
helt harem av unga damer med sig,
smärta kaukasiskor med de finaste drag,
vilka icke tvekade att kasta slöjan från
ansiktet, så fort vi voro oss flickor emel-
lan. Flera av dem skrattade så mun-
tert som jag knappt hört någon skratta
sedan mina skoldagar, och jag som all-
tid känner mig sårad på mitt köns väg-
nar, när jag befinner mig inför mu-
hammedanskor, satt lite undrande. Ty
vad var det för ett nådens tillstånd, som
kunde komma dessa olyckliga att glöm-
ma mannen i fez eller att ta honom
med ro och söka samsas om honom så
långt han räckte? Vad mig beträffade,
behövde jag icke se mer än hans stora
tjocka näsa för att finna honom odräg-
lig, men i detsamma föll min blick på
prinsessan av Trebisond, jag menar den
lilla muhammedanska med duvoögon,
som nu senast iklätt sig gestalten av
min gamla väninna.
Denna lilla rättrogna hade ett det lju-
vaste anlete med en underläpp som ett
kluvet bär och satt och luktade på en
parfymflaska för att fördriva tiden. Det
är väl inte lätt att hitta på en intelli-
gentare sysselsättning, när man är gift
med en museiman. Emellertid satt hon
förnämt skild från de andra, och jag
förstod genast, att det var paschans sis-
ta nyck, en liten Trebisond-turkinna, som
kunde tala franska och anförtrodde mig,
att hon var ute på sin bröllopsresa.
Man kunde ju kalla det så. Hon var
nygift och på väg till Samsoon, där
paschan hade en stor egendom, varest
paret skulle tillbringa smekmånaden med
de andra fruarna på behörigt avstånd
förmodligen. I varje fall tycktes mig
denna lycka föga avundsvärd, men allt
har sina grader, och den unga nygifta
såg så strålande ut över sin parfymflas-
ka, att hon ovillkorligen intresserade mig.
Jag förstod, att detta rosenvatten gjorde
henne sällskap som en brudgum, och för-
sökte taga reda på om hon var alldeles
’obekant med sin pascha den dag hon
stod brud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
