- Project Runeberg -  Hertha: Tidskrift för svenska kvinnorörelsen / 1. Årg. 1914 /
129

(1914-1915)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HERTHA. 129
ett tyst och vanmäktigt hat mot henne,
bådo de att Gud skulle förlåta dem deras
synd, och om än deras liv blev allt grå-
are och tommare, lydde de henne.
Ty hon satt så fast i deras väsen, hon
hade så följt dem genom generationer,
att det föreföll höra till det omöjliga, ja
rent av lända till all kvinnlighets obotliga
skada att bryta med henne. Och så fanns
det alltid någon till hands, som grånat
och stillnat efter tyst utkämpade hopplösa
strider och som fann ett slags tröst i att
predika sin egen övervinnelse och under-
givenhet för andra.
Hav respekt — sade denna röst till de
tyst eller öppet knotande —, hav respekt
för den gamla, goda tant "vara nöjd med
sin lott", ty det är hon, som sammanhål-
ler tiden. Om vi än ej bli lyckliga, måste
vi kvinnor vörda henne, ty annars skulle
kvinnans finaste väsen förstöras och all-
ting gå galet och på tok i världen.
Men så var det en dag en kvinna, som
hade fått nog, och hon ställde sig fram-
för den gamla i förmakssoffan och sade:
Om du än menar aldrig så väl med
oss, kväver du oss till sist med din stick-
strumpa. Vi ha fått den stora gåvan att
vara människor, och vi ha mycket annat
att göra än att blott vara nöjda med vad
livet ger oss. Våra själar mögla bort un-
der förnöjsamhetens yta — du får ursäkta
oss, men vi äro skyldiga våra själar en
ny tid.
Det var ett djärvt tal, men kvinnorna
hörde det och lyfte sina huvuden för att
upptäcka, att livet ägde nya vidder och
stigar att bjuda dem, och de blevo allt
modigare att ta sina öden i sina egna
formande händer.
Men hur gick det med den gamla go-
da tanten i förmakssoffan? Tappade hon
alldeles huvudet inför omvälvningen av
alla gamla värden eller blev hon så rädd
för korsdraget, som uppstod, när en mängd
förut stängda dörrar och fönster öppna-
des, att hon aldrig mer vågade visa sig?
Hur gick det med den hävdvunna för-
nöjsamheten, som var — eller skulle vara
— en speciell kvinnodygd?
En kvinnodygd, som var satt att vara
hemmens och samhällets väktarinna och
som utåt skapat en tålig kvinnotyp —
just av det slaget, som en gång skulle
bekräfta sanningen av det gamla ordsprå-
ket om de största fiskarna i de lugnaste
vattnen.
Ty hade det inte funnits tusentals kvin-
nor, som icke voro nöjda, som på dju-
pen sått tysta skördar för kommande
släkten, skulle icke kvinnosaken ha vunnit
en sådan verklig framgång på ett relativt
fåtal år.
Den först fullbordade inre brytningen
med det gamla begreppet förnöjsamhet
som kvinnodygd hade gjort kvinnorna
nog olyckliga för att tvinga dem att gri-
pa sig an med verket även i det yttre.
Men nu, när så mycket är genomfört
även i det yttre, när alla kvinnor, om de
vilja, kunna vara med om att timra vi-
dare på sin frigörelses och människorätts
byggnad — hur är det med den gamla
konsten att vara nöjd? Eller vilken plats
intar förnöjsamheten i de moderna kvin-
nornas liv?
Livet har inte blivit lättare att leva,
fastän det för kvinnorna blivit långt ri-
kare på möjligheter. De ha själva genom
övervinnande av många hinder skapat sig
dessa möjligheter till självständigt arbete,
men arbetet kräver krafter och offer. Det
moderna livet ställer stora krav på män-
niskorna, och arbetet utom hemmet blir
ofta i den ena formen genom sin karak-
tär direkt uppslitande eller i den andra
så småningom, genom att dag efter dag
år ifrån år upprepas och förvandlas till
ett slags mekanism, med vilken det blir
svårt att förena begreppet lycka — utom
på pliktetikens väg.
Och så skulle man åter vara vid den
gamla maningen att lida och ändå vara
nöjda — fastän hårdare och naknare än
förut, när den dock fick ett visst ljuvt
skimmer av att vara någonting förenligt
med kvinnans väsen och sålunda gagne-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:38:38 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/herthatid/1914/0165.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free