Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERTHA 187
Som sagt, männen ha ökat takten. Slut
med drömmarliv och tonfråsseri vid uni-
versiteten. Arbete först och arbete sist.
Överallt i livet en ävlan att bli färdig,
att icke bli efter. Sverge har heller icke
blivit efter i en del avseenden.
Emellertid är det våra politiska för-
vecklingar på senaste tid, som i mera
anmärkningsvärd grad ådragit oss utlan-
dets uppmärksamhet. Flera världsorgan
följde i februari noggrant ministerkri-
sen, och bondemännens sätt att göra po-
litik såväl som konungens att möta
dem har på mer än ett håll im-
ponerat en blaserad samtid. Genom
världspressen ha gått lovtal över den
storvulna svenska nationen, över dess
fria offervillighet, över detta avståndsta-
gande från futtigheter, som är dess ’giv-
na adels- och kulturmärke.
Och själva spela vi nog alltjämt på
samma strängar, äro stolta över vår kul-
tur. Bland oss finnas inga analfabeter,
bildningen är tillgänglig för alla klas-
ser, intet förtryck råder o. s. v.
Märkvärdigt vore ändå, om den där
fantasien’ om vår höga kulturståndpunkt
på sista tiden inte skulle ha fått en för-
svarlig knäck.
Om sådana inbördes fäktningar, som
presterats den sista tiden inom vårt offi-
ciella liv, skola kallas, frukter av kultur,
då bevare oss himlen att hinna längre
fram på kulturrouten.
Vi kvinnor äro vana att medborgerligt
ha det jänkigt, att oftast nödgas välja
mellan Schylla och Charybdis. Men
krångligare och mer förlamande situa-
tion än vad vintern skapade åt oss, det
ha vi väl knappast varit med om. Vi
måste gripa till den urgamla nödtvung-
na kvinnotaktiken att moltiga. Vilken
kvävande belägenhet! Våra officiella va-
pendragare i riksdagen, de enda som
med effekt kunnat och velat föra vår
speciella fråga — rösträttskravet — framåt,
différera i försvarsfrågan så hårt med
landets övriga ledare, att hela kommer-
sen måste avstanna, butiken slås igen
och handelsmännen absentera sig. Roja-
lister och brinnande försvarsvänner — och
brinnande tacksamma mot den enda mi-
nistär, som klätt skott för oss — ha vi
icke varit i stånd att placera våra sym-
patier någonstädes. Tvingade att tiga.
Det heter väl att tiga är guld. Och
nog har landet oss förutan blivit ge-
nomtalat. Men att tiga därför att man
är kvinna utan rätt att göra sin röst
politiskt gällande, det går i orostider
över märket för en senfödd människas
begrepp om rättvisa eller med annat
ord: kultur.
Det är förstås inte vi, som utgöra “na-
tionen”, det är inte vi, som skola uträt-
ta något, om en dag krig står för dör-
ren. Då skola vi sitta med händerna i
skötet eller möjligen rulla gasförband,
medan våra män eller söner förblöda på
uppblötta eller frusna marker. Undras
hur många procent av hemmen i landet,
som ha en kassakista att lita till för up-
pehället. Månne inte * de kvinnor, som i
händelse av ofred, under ångest för sina
kära utkommenderade, måste ta hand om
allting hemma och med små eller inga
resurser söka hålla det hela vid liv, bä-
ra sin dryga del av försvarsbördan?
Men då det är fråga om ”nationen”,
måste vi sakna talan. Och i stället lyss-
na. Ja, vi skulle gärna lyssnat till stora,
upphöjda tankar och. bevittnat stora hand-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
