Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
300 HER X H A.
Kapten Bloms man.
C yster Anna stod och lutade sig ut
^ genom fönstret i sjukhuskorridoren,
medan hon väntade den nya patienten.
Vad det var friskt och grönt där nere i
parken! Inte hade hon kommit ihåg,
att våren var så långt framskriden.
Gräsmattorna voro ju redan svagt grö-
na och där nere på en av dem satt
portvaktens tös med sin docka i fam-
nen.
— En riktig liten idyll, tänkte syster
Anna med en suck, som inte smakade
så litet av sentimentalitet.
Men i nästa ögonblick flög ett själv-
ironiskt löje över hennes ansikte. Hon
hade kommit att tänka på hur föga hen-
nes egen person passade i stycke med
den vårfagra morgonen. Och hon såg
verkligen också helt omornad ut, där
hon stod, trettiårig, mager cch tärd.
Men så hade hon också vakat hela nat-
ten.
— Förlåt, syster, är det på den här
avdelningen kapten Blom ligger? fråga-
de i detta ögonblick en främmande
stämma bakom henne.
Sköterskan vände sig om och såg med
halvt ovillig blick på den talande. Hon
hade glömt både tid och rum för det
härliga panorama, som utbredde sig ne-
danför fönstret: den lilla staden med sin
stora kyrka, de knoppande träden i
stadsträdgården och den milsvida slät-
ten längst bort.
— Kapten Blom kanske ligger på C,
svarade hon lite dröjande med likgiltig
röst. Det här är kvinnoavdelning.
Men i detsamma kom kapten Blom.
Hon såg inte mycket krigisk ut, den
lilla frälsningskaptenen, där hon halv-
låg, buren i gullstol av Johan och
Carlsson, med huvudet lutat mot Jo-
hans axel. Hon var mycket blek, hen-
nes ögonlock voro tungt slutna och med
de två långa, svarta flätorna hängande
nedåt ryggen såg hon nästan ut som
en liten flicka.
—-En vissnande blomma, en bruten
lilja, tänkte syster Anna och åter små-
log hon ironiskt — även denna gång
åt sig själv.
Nu skulle den lilla kaptenen installeras,
och hon fick sin plats på 3:an hos de
andra gynekologpatienterna. Det var
sannerligen inte något vidare trevligt
sällskap hon kom till. Där fanns långa
Tilda, som · alltid blev så ond, om hon
inte fick det som blev över på extra-
brickorna, och slussvaktarfrun, som var
så morsk för att mannen hade pengar
på banken, och fru Emanuelsson, vars
svåraste åkomma var inbillningssjuka och
som för var natt fick nervösa anfall och
trodde att hon skulle dö med detsamma.
Ja, det var verkligen inte trevligt på
3:an, som ingalunda kunde kallas ett
lugnt och fridfullt ställe. Där var prat, ’
resonemang och dispyter från morgon
till kväll, men denna dag blev det tyst
— man nändes ej störa den lilla kap-
tenen. Man till och med viskade.
Det hade emellertid blivit kväll, och
den nykomna hade genomgått en svår
operation, som måst omedelbart före-
tagas. Syster Anna, som skulle vaka
hos henne_, hade varit inne på barnsa-
len för att se till att allt där var i ord-
ning för natten, och hon stod just i
begrepp att bege sig in till den sjuka
på 3:an, då hon längst ner*i korrido-
ren upptäckte en person, som tydligen
ej hörde huset till.
— Hur har den där figuren kommit
in? tänkte hon. Vad har den där här
att göra så sent? v
Den främmande närmade sig.
— Ser syster, det är jag, som är An-
dersson, förklarade han i en inställsam
och viktig ton, som tycktes antyda, att
därmed vore allting sagt.
— Jaså, och vad vill ni då? blev det
något korta svaret.
— Jag ville fråga hur det är med min
hustru, kapten Andersson vid armén.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
