Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERTHA 301
Sköterskan såg häpen på mannen.
Var något sådant verkligen möjligt?
Denna stora grova karl med sitt på en
gång lismande och brutala ansikte, inte
kunde väl det vara kapten Bloms man.
Syster gjorde en liten tvekande fråga.
— Jo, Gud välsigne syster nu och i
all evighet, det är det visst det. Men
de kallar henne Blom ändå, för så het-
te hon, innan hon vart gift. Jaa, det
är minsann ingen glädje att ha en sjuk
hustru, ska jag säga syster. Herren va-
re tack och lov för allt! Det här var
då en riktig prövning. Det lät på dok-
torn som han trodde, att han skulle
bli tvungen att ta bort livmodern på’na
stackarn, och då vore det väl så gott,
att hon finge dö med detsamma, för då
är hon ju ändå förstörd invärtes. Hal-
leluja!
Syster Anna såg på mannen, och han
kände sig tydligen inte alldeles väl till-
freds under hennes blick.
— Jag tänker det är väl bäst, att jag
går hem igen, kan jag tro. Herren är
den ensammes hjälp och beskyddare.
Det är gott att lita till honom i all nöd,
älskade syster.
Men sköterskan hade redan utan ett
enda ord vänt honom ryggen och gått
in till sina sjuklingar på 3:an.
Där var halvmörkt och tyst. Den lil-
la kaptenen låg lugn och stilla, och de
andra patienterna tycktes, gudskelov, alla
ha somnat. Sköterskan drog en suck
av lättnad. Hon gjorde det så bekvämt
som möjligt för sig och satte sig vid
fru Bloms säng.
Den tycktes henne så avlägsen, som i
en annan tillvaro, den tiden, då hon var
kväll klockan tio kröp ner i sin säng,
drog upp täcket omkring sig och som-
nade inom några minuter. Ack, i den-
na stund fanns intet i världen, som sys-
ter Anna tyckte vara jämförligt med att
få sova. Hon tänkte- med slö förvåning
på alla dem, som kanske just i detta
ögonblick lämnade sina hem och sina
goda bäddar för att på ett eller annat
sätt förslösa nattens härliga timmar.
Hennes ögon slöto sig mot hennes vil-
ja. Infe vore det väl så farligt, om hon
sov en liten stund — hon hade ju bli-
vit så lättsövd.
I .detsamma hördes en sakta knack-
ning på dörren, och sköterskan for upp
ur stolen i samma ögonblick som dör-
ren långsamt öppnades och en kvinna
tyst smög sig in. Hon var varken ung
eller vacker, hennes breda axlar voro
böjda och hennes ansikte magert och
fårat. Men det fanns dock något i de
grova dragen, som genast stämde skö-
terskan till hennes förmån.
– Ursäkta, sade den främmande i
viskande ton, det var en som sa, att
kapten låg här och att syster var inne
hos henne. Jag är granne till kapten
— jag bor mitt emot i farstun — och
jag ville så gärna höra hur det stod
till. Och jag tänkte som så: nu ligger
hon så ensam på sjukhuset, och om hon
vaknar opp och vet till sig en smula,
så kunde det kanske göra henne gott att
få se ett bekant ansikte.
Den främmande kvinnan tycktes be-
tänka sig ett ögonblick.
— Nog för syster är den bästa, som
kan vara hos henne, förstås, tilläde hon
därefter med en viss iver, liksom rädd
att ha varit ohövlig mot sköterskan.
Men hemma till vårt har hon varit var-
enda dag sen hon kom hit till stan —
så att om jag fick sitta här — jag ska
inte störa.
Den lilla kaptenens grannfru satte upp
ett bevekande ansikte. Syster gjorde ett
tecken mot en stol nere vid dörren, och
den främmande satte sig tyst.
Tystnaden varade länge, endast då och
då avbruten av den sjukas medvetslösa
mumlande.
— Henne varder mycket förlåtet —
mycket, mycket, viskade hon oupphörligt
med sin mjuka stämma.
Syster Anna började undra vad kloc-
kan kunde vara. Skulle det då aldrig
bli morgon igen?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
