Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERTHA 347
befria henne frän hertigens frieri, så all-
varligt menat detta än var. Hennes far,
den stolte gamle partichefen, skulle inte
gärna velat förnedra sin familj genom ett
giftermål, där inte denna skulle ha inne-
haft förnämsta rangen och som naturligt-
vis från hans ståndsbröders sida endast
skulle förorsakat avund och obehag. Men
Sophie själv hade emellertid trots alla
klokhetens varningar redan fäst sitt unga
hjärta så pass mycket vid den ytligaste,
vackraste och svagaste av de kungliga
bröderna, att hon under den första tiden
av äktenskapet tydligen kretsat kring ho-
nom med sina tankar mera än hennes vän
kunde vara glad åt. I dagboken har her-
tiginnan på ett rätt genomskinligt sätt ut-
talat sig om denna sak: ”Jag kan ej yttra
mig om huruvida hon verkligen älskat
honom; den hemligheten tillhör icke mig,
varför jag också förbigår detta i tysthet.
Det är alltid hedrande för en ung person
att kunna bekämpa sin böjelse, för den
händelse förbindelsen ej kan bliva laglig.
Hertigen hade sedan tvenne år tillbaka
förgäves gjort henne sin kur. Hon be-
handlade honom hövligt men tillbakadra-
get.” Hon fortsätter sedan med att be-
rätta hur gamle Fersen ber sin dotter
avstå från giftermålet och hur Sophie sö-
ker tala förnuft med hertigen, som därpå
skickas ut på resa att förströ sig.
1 en av baron Bonde citerad, 1816
författad minnesteckning över sin vän har
hertiginnan emellertid rentut berättat hur
Sophie anförtrott henne, att hon hyste en
innerlig kärlek till prinsen. När fadern
emellertid uppmuntrat greve Piper i hans
frieri, blev hon ”nedstämd och dröm-
mande” och fann sin enda tröst uti Char-
lottes vänskap, som dock ej var tillräck-
lig för att bota henne. Under tvä år slets
hon mellan faderns vilja och kärleken till
prinsen, som slutligen beslöt att med sin
bror Karls hjälp bortföra henne till Tull-
garn, där de skulle vigas. Sophie tvekade
emellertid och gav slutligen på Charlottes
råd — för att inte framkalla split både
inom kungahuset och inom sin egen fa-
milj — ja åt greve Piper, vilket medde-
lades hertig Fredrik på en maskeradafton
med hjärtslitande scener, där hertiginnan
var Sophies enda tillflykt och tröst.
Breven komplettera dessa meddelanden;
de visa oss tydligt, att Sophies kärlek inte
var slut genom hennes giftermål. Den 24
augusti 1777 skriver hertiginnan: ”Du
gör mig en otrolig smärta med att du ej
kan glömma prins A.; det är mycket olyck-
ligt, fatta mod och försök etc. —” Egent-
ligen skulle ju hertiginnan varit glad åt
att bli befryndad med sin bästa vän och
därigenom kanske kunna få råka henne
mindre störd av hovcéremonielet, men
dels kunde hon ju ej undgå att se prin-
sens svaga sidor — i sin karakteristik över
honom klagar hon över hans lättsinniga
prat, beroende på vanan att vara tillsam-
mans med sämre fruntimmer — och dels
förutsåg hon för sin vän oupphörliga tra-
kasserier med hovet. I alla fall var hon
svag nog att nu efter hennes giftermål
med greve Piper hålla henne à jour med
prinsens förehavanden; även hans hälsa,
som det ofta var si och så med, figure-
rar då och då i dessa brev. Underrättel-
serna äro emellertid tätt uppblandade med
varningar både för Sophies egen skull och
för människors prat. En farlig situation
uppkom emellertid, då prinsen tycktes
ämna hälsa på sitt forna ”föremål” på
Mälsåker omkring nyåret 1778.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
